»Hm, visst jo. Säj något då, så får jag höra.»
Jag vet inte vad som flög i mig, men jag lutade mig över bordet och log så pass förföriskt jag kunde åstadkomma, och så sa jag:
»You perfect darling! I just love you!»
Där fick han så han teg en stund. Men han blev så röd av ilska, att jag ett hänryckt ögonblick nästan hoppades han skulle få hjärtslag. Men det fick han inte. Han bara pekade majestätiskt nedåt en trappa och fullkomligt väste fram – nu förstår jag det ordet, som står i alla bättre romaner –:
»Gå ner för den trappan där. Inte den som de andra går, för di ä fria nu, utan den andra. Där ska du nog bli sittande tills du lär dej tala sanning och veta hut. Ta ditt bagage och lämna det här kortet till den som vaktar dörren därnere, så slipper du in. Gå!»
Och jag gick. Med väskor i var hand och kappan släpande efter. Men när dörren därnere låstes upp för att släppa in mig, så gjorde det jag såg och hörde, att jag för första gången begrep det gamla, gamla, alltid citerade och någon gång sanna uttrycket:
»I, som här inträden – låten hoppet fara!»
MISSTÄNKTA.
Det första jag gjorde var att stå på huvet över en niggerunge. Han kröp omkring på golvet, som vår Herre hade skapt honom, eller närapå åtminstone, för trasan han hade kring livet dolde inte ens det allra nödvändigaste, och pärlbandet han hade om halsen var mera till prydnad än något annat, så vitt jag kunde förstå. Som jag tror stannade jag ungefär mitt i mitt fall och i innerlig kontakt lutad mot mina egna väskor, så jag kunde inte precis ha skadat ungen så värst. Men han satte i ett illvrål i alla fall, och hans svarta mamma kom rusande och höll ett tal till mig, inspirerat och uttömmande, det är jag säker på, men jag begrep inte ett ljud, så det besväret kunde hon ha besparat sig. När jag kom på benen igen, gav jag herrskapet var sin grön persika, som jag ännu hade kvar i fickan, och vi skildes leende och med alla utvärtes former av sann högaktning. Så hörde jag en klar röst bredvid mig: