»Anything more, ma’am?» Någe mer, frun?
»Nej, bara ett bad – men genast.»
»Well I told ye – I have no objections. Take it an welcome!»
Sade och gick.
»Jag har ingeting emot’et. Ta’t bara!»
Jag stod och tittade efter honom tills han försvann om en hörna, sen stängde jag mycket sakta dörren och sjönk ner på min sängkant igen och kände mig liksom Johanna, så »insam», att det var rent förskräckligt.
Men ett bad skulle jag ha om så alla oförskämda niggrer i världen försökte att knäcka mitt svenska mod, och jag ringde igen ned på telefonen och frågade den ganska hövliga växelfröken om hur jag skulle bära mig åt. Det var bara att gå ut i korridoren tills jag hittade ett badrum, förklarade hon. Och det gjorde jag. Det fanns ett dörr om dörr med mig och när jag tände ljuset kravlade en här av kackerlackor på kvicka ben undan i vrårna. Jag kan inte med kackerlackor – har aldrig tyckt om dom – och hade det varit hemma i Sverige hade jag vänt helt om. Men nu var jag inte hemma, och jag stannade, fast det kändes otrevligt, när en av dem kilade över foten på mig. Och så skulle jag tappa i badet och hade redan vridit på kranarna, när min blick föll på badkaret. Då vände jag och gick. Det var obeskrivligt. Inte ens en vild tjur skulle ha kunnat skrämt mig ned i det.
Inne i mitt halvmörka rum fann jag vid påklädningen att det där om »absolut inga vägglöss» var ett tämligen överdrivet påstående, som det hade varit säkrast att förbigå med den intensivaste diskretion. Och suckande tog jag itu med min toalett, lugn i medvetandet om, att detta var sista natten jag tillbringat på detta hotell.
»Ack harregu!» som Johanna brukade säga.
Innan jag gick ut ringde jag nämligen upp mina vänner i telefon. De voro bortresta och skulle inte komma igen på en vecka!