Sängkanten igen.
Och medan jag satt där i outsägligt dyster meditation över livet och dess elände ringde telefonklockan. Försiktigt närmade jag den flottiga hörluren till örat och försiktigt närmade jag mig den flottiga taltratten och ropade hallå.
»Some gentlemen asking for you, madam.»
»For me?!» skrek jag.
»Yes – they are waiting downstairs.»
Några gentlemen, som väntade på mig därnere.
Jag har väl aldrig hört på maken! muttrade jag för mig själv, och när jag funderat länge nog på detta mysterium tog jag på mig hatten och gick ned, eftersom det var det enklaste sättet att tyda gåtan.
Och där stod – ack, där stod Elof och grinade med hela sin snusiga, breda mun, och Anderson från Wisconsin, som erbjudit mig hushållerskeplats, och Gusta från Lannaskede, som aldrig varit utom socknen förr och Johanna, med triumferande och svajande lockar vid öronen och hatten lindrigt på sned ännu, efter språngmarscherna över Broadways tvärgator. De hade alla träffats på »Hemmet» kvällen förut och kommo nu för att hämta mig för en tripp till Coney Island. Och jag blev så glad – ja, jag blev så glad att det värkte till i hjärtat, och aldrig har jag med mera strålande glädje och i mera ösande regn gett mig ut på mera menlösa och flärdfria nöjen än den dagen, och aldrig får jag kanske så roligt mer – så barnsligt, oreflekterat, löjligt roligt bland karuseller och skjutbanor och rutschbanor som jag hade den gången.
Jag har ännu ett minne kvar därifrån, och det ska jag behålla så länge jag lever: ett vykort av oss alla, placerade i en motorlös bil med Johanna vid ratten och Elof och jag och Gusta i baksätet, medan Anderson från Wisconsin ömt håller armen lutad mot sätet bak Johannas rygg och milt skådar henne an. Bakom oss är en kuliss, som föreställer de vildaste snötäckta fjäll, och utför dem vindlar en hissnande väg längs vilken det är förstått, att Johanna med underbar skicklighet chaufferat oss. Detta kort beställdes i dussinvis, och jag förmodar, att det för längesedan gjort furore både i Lannaskede och Eslöv och annorstädes dit det sänts med »kära hälsningar». Johanna är bäst på det. Hennes ansikte bär en prägel av fast beslutsamhet, parad med en viss djärv vildhet och förtröstan. Var gång jag ser på det måste jag le och minnas henne som hon såg ut den gången, då hon läste lagen för skåningen på »Hemmet». Ja, det var en dag!
När kvällen kom och vi åkte hem på färjan voro vi så trötta så vi knappt orkade gapa, och som det var alltför sent att bråka med flyttning så tog jag mitt eleganta lyxrum i besittning för ännu en natt. I sällskap med de absolut frånvarande, som lyste med sin närvaro på ett remarkabelt sätt.