I tre dagar smakade vi New Yorks fröjder, Johanna och jag och pojkarna. Sen fick Johanna sin första anställning som kokerska i ett miljonärshem på Long Island, jag reste västerut, och de andra drogo åt skilda håll. Kanske vi aldrig råkas mer, kanske vi aldrig höra från varann mer – så gör det väl ingenting. Vi ha ändå minnet kvar av soliga, goda dagar, där allt var glatt kamratskap och alla delade sorgen och glädjen som den kom – där hoppet ännu strålade och framtiden låg och lyste och väntade, och livet var ganska gott att leva.
MIN FÖRSTA DOLLAR.
I Chicago stannade jag bara ett par dagar, då mitt hjärtas trängtan stod till Minnesota och alla svenskar där. Men jag hann få en skymt av en oändlig blå sjö med en horisont som havets, av parker och träd utan gräns och slut, av Wrigleybyggnadens torn, som blossade upp i skymningen likt sagornas förtrollade slott – det var så vackert så man fullständigt glömde bort den prosaiska sanningen, att det var byggt av pengar, som tjänats på tuggummi.
Jag såg mycket mera, men om jag skulle berätta allt, så tog det för lång tid, och kanske inte andra skulle tycka det var lika intressant som jag. Jag såg hela beachen utefter Michigan Avenue krälande full av badande – alla kön och åldrar representerade – och på gatorna och boulevarderna, som ledde till vattnet, mötte man herrar och damer i simdräkter och just ingenting mer. Somliga åkte rullskridskor med elegans och fart, somliga åkte bil, och det såg lustigt ut det med: en hel, stor, öppen bil, full med larmande och barbenta och barhuvade människor. Det som emellertid gjorde djupaste intrycket på mig vid en promenad längs Michigan avenue, var en ung man och dito dam, som redo sina hästar i full galopp längs körbanan – iklädda baddräkter. Det såg svalt och luftigt ut i den kväljande hettan, och båda voro vackra att se på med den blå sjön till bakgrund och trädens grönska runt om, men underligt var det i alla fall tyckte jag, och jag kände mig liksom lite »från landet», där jag stod och gapade.
Men fastän det var så mycket och besynnerligt att se på, så brände ändå Chicagos sommargungande asfalt under mina fötter, och jag köpte biljett till Minneapolis, kom till stationen i tid och kröp till kojs, när tåget började sätta fart. Och innan jag somnade tänkte jag:
»Nu stannar jag bara över ett par dar i Minneapolis och sen reser jag upp till norra Minnesota och hälsar på släkten och har det skönt.»
Ack, jag dåre! Där somnade jag in och sov i min Pullmanbädd, omedveten om, att ett grymt öde höll sin hand över mig. Inte ens den minsta lilla dröm störde mig, och så säger man, att människans intuition säger henne, när faror hota!
Jag vaknade inte förrän strax före Minneapolis, och hann knappt klä mig innan vi rullade in på perrongen. En taxi tog mig till hotellet, och att det var stadens bästa visste jag, ty jag hade hört mig för hos vänner i Chicago. En tidig, strålande morgon var det, och jag såg inte många människor ute. Och inga välsignade skyskrapor – det var nästan som om jag kommit till Stockholm; ingen rök och ingen smuts, bara en gyllene sol över rena gator och en luft, som var sval och mild och ljuv efter allt järnvägsdammet. Jag förälskade mig i Minneapolis vid första anblicken och den kärleken sitter i än, fast jag fick slita en hund där.
Så kom jag till hotellet, som verkligen såg elegant ut, en negerbärare tog mitt bagage, taxin betaltes med lite växel, som jag hade löst i handväskan och så trädde jag in i »lobbyn» – hallen. Jag kände mig sömnig trots att jag sovit hela natten, kände mig smutsig och så där ohågad som man gör efter en lång resa, så jag bad om »ett bra rum med bad», skrev mitt namn i den eviga hotellboken och skjutsades upp i hissen med kläm och ackuratess av en liten gråklädd judeflicka i otroligt korta kjolar, som frikostigt exponerade ett par sällsynt tjocka ben i flortunna silkesstrumpor. Hon visslade hela tiden och såg sig i spegeln oavbrutet, men stannade ändå vid rätt våning. Och när jag gick ut och sa: »thank you», avbröt hon visslingen ett ögonblick och svarade: »You’re welcome!» men spegeln släppte hon inte.
Det var ett bra rum! Det var ett under till rum. Med sidentapeter och »handmålade» tavlor i pastellfärger, med speglar i alla storlekar och alla konstruktioner, så man kunde se sig bak och fram och i profil och överallt på en gång. I garderoben tändes det, när man öppnade dörren, och lampor var det så många, att det aldrig skulle fallit en levande människa in att tända dem alla. Mattan var som fårull, så mjuk – dock avvek den från fårets färg i det att den var skär – sängen var enorm, som alltid i Amerika, och när jag såg på den blev jag sömnig igen och beslöt att skynda mig med badet.