Badrummet var i stil med det andra. Marmor, lampor, tvålar i elegant paketering med hotellets namn, tvättlappar i tillslutna kuvert, på vilka stod tryckt: »With compliments from Hotel ...» Jag tänkte på hotellet på Broadway och suckade, jag tänkte på min reskassa och kved. Och kom ihåg att jag glömt fråga vad all denna härlighet kostade. Men jag tog mitt marmorbad med lätt hjärta i alla fall, och fann hotellets »compliments» av bästa slag, liksom sängen och allt annat. När jag till slut, utvilad och färdigklädd och hungrig, stod redo att kasta mig ut i stadens vimmel, öppnade jag min handväska för att ta reda på en adress jag fått till en affär, som sålde otroligt fina silkesstrumpor till löjligt låga priser. Adressen skulle ligga i plånboken, och den fanns där.

Men bara den. Ingenting mer! Inte en gnutta mer! Inte skuggan av en dollarsedel ens.

Jag svimmade inte, som jag kanske borde ha gjort – ej heller fuktade en tår mitt öga. Jag satte mig bara på vad som fanns närmast till hands, och det var en gungstol. Och där satt jag länge och stirrade på sidentapeter och speglar och allt, medan tankarna stodo stilla i en sorts slö undran. Så småningom formades de till frågor – var och när och hur? Efter en stunds intensivt funderande kom jag till den slutsatsen, att jag inte rört plånboken sedan jag var i Chicago. Väskan hade inte lämnat mina händer på hela dagen, utom ett ögonblick på stationen, då bäraren höll den, medan jag skrev namn och adress på bagagelappen. Jag vände ryggen åt karlen en minut, kanske, och då måste det ha skett.

Det var den enda förklaring jag kunde finna, den enda lilla möjlighet till klarhet. Förresten så vad var det för glädje med att räkna ut hur det gått till. Pengarna var ju borta i alla fall, och det var allt som rörde mig. Men när jag tänkte på alla härligheter jag kunnat köpa för dem och som jag heroiskt nekat mig för att vara »förståndig» – då såg jag rött för ögonen och hånlog, skrattade ihåligt och demoniskt åt den gamla idiotiska satsen, att »Dygden belönar sig själv». Fast vad hjälpte det. Här satt jag bland sidentapeter och marmorbad, fattig som Lasarus, ensam i främmande land. Om jag åtminstone haft en sten att luta mitt huvud mot ändå, skulle jag känt mig mera i stil med situationen, men även denna tröst förvägrades mig. Stora, svällande dunkuddar i stället, lyx vart ögat vändes. Men den traditionella hungern rasade åtminstone i mitt inre och jag började räkna, vad som fanns kvar i futtiga växelmynt på botten av väskan. Fyra dollars och tjugufem cents. Hoppet började sjuda – det kanske räckte till ett telegram hem efter pengar!

När jag i någon mån återfått den så kallade jämvikten begav jag mig ut på stan, till en telegraf. Pengarna räckte inte. Det fattades en dollar och trettio cents, och sorgsen gångade jag att äta och dricka och göra mig glad. Vid en bakgata fick jag lunch för tjugu cents, och det kunde ju under förhandenvarande förhållanden vara ungefär lagom. Mätt blev jag i alla fall, och sen flanerade jag omkring och betraktade stadens sevärdheter i någon mån, ända tills jag långt borta på en mörk och trång liten gata fick se en skylt: pawn-broker.

Pantlånare! En blixt flammade genom min torterade hjärna. Pantlånaren – de fattigas vän. Mitt klockarmband på ärliga 18 karat borde väl kunna ge en slant i ett land, där så hederligt guld var en sällsynt vara. Och med svällande mod i barm – eller tvärtom är det visst – öppnade jag dörren till det lilla svarta kyffet och steg fram till disken med ett lyckat försök att se obesvärad ut.

En liten svartmuskig herre från Palestina skyndade fjäskigt emot mig och stödde sig belevat med utbredda armar mot disken, medan hans ansikte och mun bägge frågade:

»Ma’am?»

Han såg ut som om han väntat att jag minst skulle be att få se på en briljanttiara och hans min, när jag strök klockan av armen och räckte fram den, var något av det säregnaste det blivit mig förunnat att skåda. Det förväntansfulla leendet krympte ihop lika hastigt som om hans mun varit fordrad med resårer vilka nu återtogo sin naturliga ställning, hans pepparbruna ögon drogos ihop och hans smutsiga hand sträcktes ut efter änkans skärv i form av min älskade klocka. Han synade den med lup och sen synade han mig utan lup, och till slut sa han med den mest insinuanta, hesa röst:

»Var har ni fått tag på’n här?»