»Vad i all världen vill ni veta det för?» svarade jag och kände hur en idiotisk rodnad gjorde mitt ansikte blodrött.
»Dä va va jag trodde», sa han och skrattade till på ett sätt, som kom mig att febrilt önska mig en Dempseys krafter att hyvla om honom med. »Dä va va ja trodde. Nä lilla vännen försök inte här – de går inte alls.»
Och så gav han mig klockan tillbaka, långsamt och motvilligt, som om han tänkt, att egentligen borde han behålla den och kalla på polis. Men jag högg den snabbt som blixten och rusade på dörren och andades inte ut, förrän jag var ett par kvarter därifrån. Han trodde jag hade stulit den. Å ...
Jag vankade vidare – utan mål, utan tanke, bara för att ha något att göra och för att slippa undan åsynen av mitt rums härligheter, som kvalde mig vid det här laget. Gud vet hur långt bort jag kommit åt stans utkanter till, men rätt vad det var fann jag mig stirrande på en skylt, som hängde i fönstret till en liten lunchrestaurang av ytterligt enkelt utseende. På skylten stod det:
»Waitress wanted.» – Uppasserska önskas.
Jag kan inte minnas, att jag tänkte – jag bara klev på, och kom in i ett obeskrivligt smutsigt och snuskigt litet hål med den långa, traditionella bardisken på ena väggen och utefter den andra en rad flottiga runda bord, utan dukar naturligtvis, och med ett glas pappersservietter mitt på. Vid kassan satt en skön medelålders dam, klädd som om hon levde i den glada tron »fjorton år tror jag visst att jag var» – och de leenden hennes prunkande rödmålade mun utstrålade, borde varit tillräckliga att locka en ärkeängel i fördärvet.
Denna gudomlighet nalkades jag skyggt, och på hennes fråga vad jag önskade mumlade jag blygt, att jag sett plakatet i fönstret och undrade om platsen var ledig. I stället för svar ringde hon på en klocka, ett blekfett ansikte stacks ut genom dörrspringan bakom henne, och jag förstod, att det var »bossen». Några frågor, några svar, och jag var antagen. Tio dollars i veckan och fri mat, men husrum måste jag hålla mig själv. All right! sa jag och tänkte med en rysning på mitt väntande »husrum» – såg som i en vision speglar och säng och tapeter och allt, och skrudade mig under tiden i ett vitt, stort förkläde med bälte om livet, som »kassan» räckte mig, och startade att arbeta för mitt bröd i mitt anletes svett.
Redan den första beställningen gjorde mig mållös. Det kom en arbetare in och slog sig ned vid ett av borden, och när jag ilade till med det eviga isvattenglaset i högsta hugg och skulle ta hans order, så sa han, lugnt och stilla som om det varit den naturligaste sak i världen:
»Bring me the cow and baked darlings!» – Ta hit kon och ugnstekta älsklingar!
Är det någon som undrar på, att jag bara stod och stirrade en lång stund och sen frågade om igen vad han ville ha? Samma svar, denna gång lite otåligt. Jag kom ut i köket – åh, ska det nånsin gå ur mitt minne detta snuskiga, illaluktande, vidriga kök, där alla sprungo till och från, fram och tillbaka, in och ut, där fläktar snurrade och flugor surrade, där luften var brännande och mängd med ånga, som bildade vatten och rann från nersmorda väggar i fullständiga små bäckar. Jag gav min order som jag fått den, men fick en skarp tillrättavisning av damen, som skulle »bånga» den och föra den vidare. Hon uppskattade inte mina tarvliga kvickheter, sa hon, och det var bäst jag gav mina order hövligt och som de andra flickorna.