»Men herre gud!» sa jag. »När jag inte själv begriper vad människan vill ha.»

»Om ni inte begriper klara engelskan», sa hon, »så borde ni inte gett er till uppasserska. Begriper ni inte, att ordern är på ett glas mjölk och bönor, så är det synd om era föräldrar.»

Klara engelskan! Och synd om mina föräldrar! Ta hit kon och ugnstekta älsklingar = ett glas mjölk och en tallrik bönor! Jag lutade mig mot väggen och började tala till ladyn, inte hårt och inte ohövligt, men i alla fall mitt hjärtas mening. Men hon bad mig »shut up» och slängde till mig en tallrik bönor och bad mig röra på hasorna, och jag var just »a smart one», och mjölken fick jag vid baren, och gud bevara alla människor på jorden för mindre begåvade individer, som inte gjorde annat än dumt var, och sen var oförskämda på köpet, the idea ...

Jag hörde inte mer, ty dörren for igen bakom mig och mina bönor, men jag bävade för nästa order, som skulle föra mig ut igen till denna harpya.

Som väl var kom det flera, som bara ville ha kaffe och smörgåsar, och det fick jag allt vid baren, utan att behöva gå åt kökshållet till. Men så kom där en slusk av värsta sort – jag har ju redan berättat att jag kommit långt bort åt stans utkanter, och att restaurangen var av billigaste och tarvligaste slag, hållen av en grek, som jag sedan fick veta. Vad han beställde minns jag inte nu, men det var något i samma stil som kon och älsklingarna, och som jag inte än en gång ville riskera den hetlevrade damens vrede därute, så beslöt jag att ge mig av och söka ett nytt jobb. Jag överlämnade ordern till en annan och gick fram till den skälmska »kassan», som återigen ringde på klockan.

Bossen grinade med svarta, trasiga tänder åt mig och frågade, om jag inte ville stanna dagen ut, för det var mycket att göra och han hade lite folk.

»Ni kan få arbete i köket i stället, så kan någon av flickorna där passa upp», sa han. »Ni får en dollar, om ni håller på till sju.»

»All right!»

I köket fick jag ett annat förklä – grisigt och flottigt och styvt av smuts. Och där fick jag skala potatis, rensa sallad, springa med diskade tallrikar ut i serveringsrummet, hacka ägg, vispa sås ... jag vet inte allt. Svetten rann i strömmar och droppade ned i de olika anrättningar jag hade hand om, men när ingen tycktes fästa det minsta avseende vid en sådan småsak, och det var likadant vart jag såg, så lät jag den rinna och bara gnodde på. Flugorna kröpo över hals och armar, det stank av tvivelaktigt färskt kött, golvet var slipprigt och halt av fukt, och fläktarna snurrade, snurrade. Ibland kom bossen ut och tog en överblick – han var vidrig, när han stod bakom en och flåsade och tuggade tobak och spottade.

När kvällen kom var jag nästan sjuk av äckel och leda åt alltihop, av trötthet och hunger. För jag kunde inte äta av maten, sedan jag sett hur den lagades till. Det enda jag vågade mig på var ett par smörgåsar och ett glas mjölk, och sen gick jag in till bossens allra heligaste och utkrävde min hårt förvärvade dollar. Jag fick den och en förfrågan om jag ville komma igen dagen därpå. Jag svarade litet svävande, och han tog det tydligen som ja.