»That’s a good girl!» sa han och bredde ut sin otäcka mun till ett flin. Och så ansåg han visst att artigheten fordrade en liten extra uppmärksamhet – han slog sina små tjocka armar om mig och beredde sig att ge mig en kyss. Men det skulle han aldrig ha brytt sig om. Innan han hann så långt klämde jag till mitt i hans blekfeta ansikte – gudskelov att jag hade fått dollarn! – och gav mig av så fort benen bar mig.

Ute var det halvskumt och svalt och härligt. En blek liten stjärna glittrade över husraderna, och från ett fönster kom ljudet av en banjos pling plång. De stora stråkvägarna flämtade av ljus, och ett vimmel av människor var runt omkring mig. Skratt och prat och grammofoner och självspelande pianon och radiomusik och klämtande spårvagnar, tjutande bilar, upplysta skyltfönster. Gud, så trött jag var!

När jag äntligen kom hem rev jag kläderna av mig, sjönk i marmorkarets famn och skulle just krypa ner i min oändliga säng, när min blick händelsevis föll på ett anslag, fäst på dörren. Jag kom ihåg att jag sett det på morgonen, men glömt att läsa vad där stod. Det var väl om eldsvådeutgångarna, tänkte jag. Men det var det inte. Där stod med tydliga bokstäver, på »klara engelskan», att den som tog in på ett hotell och bodde där, utan att veta sig ha medel att betala, han kunde bli dömd till 5,000 dollars böter och dessutom långt fängelsestraff.

Då hävde en suck mitt bröst, och jag kände hur mitt mod började vackla. Skulle jag förnedra mig och gå till konsulatet och få hjälp? Skulle jag telegrafera till släkt eller vänner i Amerika efter pengar?

Svar: nej.

Och fem minuter efter sov jag.

KÖRSBÄR OCH »TRAMPS».

Tidigt i morgonstunden vaknade jag dagen därpå, men upplevde på intet sätt det där underbara, som folk alltid skriver om: att man slår upp ögonen och ligger orörlig i ovisshet om vad det är för kval, som lura i bakgrunden och fåfängt sökt göra sig reda för, vad som hänt dagen förut. Jag visste det med detsamma jag, utan att fundera ett spår. Och jag blev så klarvaken med ett, att jag tyckte det var likså gott att ge mig av upp med detsamma och se till, att jag fick i väg cablegrammet hem, eftersom jag nu hade pengar så det räckte, om jag försökte lita på adressatens intelligens och sparade in ett par ord, som möjligen kunde uteslutas.

Denna gång gick jag till en radiostation och si! – det var billigare och jag kom ut med radiogrammet avsänt och en halv dollar över. Så jag drack kaffe i ett litet schapp och köpte mig en tidning och studerade »Help wanted» för att se, om det fanns något lämpligt jobb för en utarmad och bestulen stackare. Jag måste ju hålla det gående på något sätt tills pengarna hann komma! Och under »Hjälp önskas» fann jag följande annons:

»25 gossar och flickor önskas att plocka ned körsbär. Müllers farm S:t Paul» – och så en närmare angiven adress, som jag glömt vid det här laget.