Till S:t Paul var det inte svårt att komma på spårvagn och ett par overalls hade jag i kofferten på hotellet, så det blev fart i benen på mig, och det stod inte länge på förrän jag var på väg till S:t Paul i den svala och daggiga morgonen. Klockan strax efter 8 var jag på platsen, och det första mitt öga mötte när jag kom fram till grinden, som ledde in till gården, var en gammal niggerkärring, som stod lutad mot grindstolpen och tjöt. Ja, tjöt! För jag kan inte kalla de ljud hon utsläppte något annat. Det var inte gråt, och det var inte skrik – det var tjut! Och utför hennes kinder tillrade klara tårar, lika klara och äkta som någon vits. Den gråsprängda ullen lutade hon mot toppen på stolpen, och med ändarna på den röda trasa hon hade om halsen torkade hon sig i ansiktet då och då, medan hon samlade kraft till ett nytt utbrott. När hon fick syn på mig, som naturligtvis stannat och bara stod och stirrade, tvärtystnade hon och stirrade igen, medan hela hennes oerhört feta kropp skvimpade och dallrade som en sjö i storm:
»What’s the matter?» frågade jag förstås, hövligt och intresserat.
»Damn the matter!» var hennes prompta och snyftande svar.
»Någe på tok?» frågade jag igen och lutade mig mot den andra grindstolpen.
Då kom det! Hon hade sett annonsen, och som hon tyckte om körsbär och tyckte om arbete ute och tyckte om landet, så beslöt hon sig för att fara ut och ta jobbet. Trodde att det var hederliga människor, som inte ville lura fattigt folk på lite förtjänst, när dom annonserat om det till och med. Och här kommer hon – hade gett ut sin sista nickel i spårvagnspengar, och så bara grinade dom ut henne. Frågade hur mycket hon vägde, kallade henne för »youngster» och undrade om hon trodde, att träden skulle fällas för att man skulle komma åt bären, eftersom vartenda träd skulle braka ned som ett vasstrå, om hon klev opp i dom. Och var hade hon sina »bloomers» – var hade hon sina byxor? Och det frågade dom en äldre, »perfect liddy», som kommit hela den långa vägen bara för att hjälpa dom med deras trefallt förbannade, gamla usla bär. – – –
»Men det stod ju i annonsen, att de ville ha flickor», mumlade jag med ansträngd röst, som darrade lite ändå, trots alla försök att hålla den lugn. Men bara tanken på denna »perfect liddy» till väders och iklädd sportbyxor var mer än en människa kunde bära. Och jag såg på henne, att hon anade den syn jag såg för mitt inre, ty hennes drag fördystrades ögonblickligen, och med ett sista tjut satte hon i gång och rultade vägen fram, med den skrikande rödblommiga klänningen som ett moln omkring sig. Men lika hastigt som hon startat vände hon igen och kom brusande mot mig som en krängande lustyacht för förlig vind och alla segel till.
»Say, honey, d’yer have a nickel?» – Säg, lilla sötnos, har ni en nickel? (Därmed menade hon fem cents.)
Jag hade ingen nickel, bara en »quarter» – en kvarts dollar, och det var allt jag ägde och hade. Men hon fick den, eftersom jag räknade på snar förtjänst, och aldrig såg jag ett ansikte mer strålande lyckligt, och aldrig hade jag trott, att en människa kunde ha så många tänder, som dem hon i ett fnissande, barnsligt skratt blottade. Guds välsignelser regnade frikostigt över mig, jag var a »lobly thing» och adjö, sweetie. Hon svängde och lovade igen och seglade iväg med en fart som om en tyfon burit henne på sina vingar. I kröken på vägen kastade hon en slängkyss och viftade med sin röda halsduk, och det var det sista jag såg av a most perfect liddy.
I köket träffade jag frun i huset, en rosenkindad, ljushårig tyska, som rörde i en kastrull med ena handen, hade en kerub på den andra, och med vänstra foten skjutsade en barnvagn fram och åter, medan hennes högra ben omgavs av två blåögda flickungar, den ena lite större än den andra. Vid en stol stod en tio års pojke och diskade, och på det stora runda bordet syntes resterna av en gigantisk måltid, tydligen nyss aväten. Hon avbröt en gnolande vaggvisa, när jag trädde in genom nätdörren, som höll flugorna ute, och när hon sett på mig lite smålog hon och sade:
»Cherrypicker?» – Körsbärsplockare?