Jag medgav att mitt yrke för tillfället var av denna art, varpå hon log ännu mer och frågade, om jag ville ha kaffe, och det ville jag förstås. Inom en minut fann jag mig sittande med keruben i famn och ena foten på barnvagnen, medan jäntungarna mer och mer närmade sig och modern dukade fram, vad hon tydligen kallade »kaffe»: kallt kött och varm kål och smör och bröd och mjölk och ost och ännu ljum gröt och lite annat småplock. Keruben, som var en pojke och hette Karl, drog mig i håret och slabbade ner min kind med små våta kyssar, den i vagnen stirrade högtidligt rätt in i mina ögon med lite hopdragna bryn, och en av flickorna anförtrodde mig plötsligt, att hon hade ont i magen. Men som hon lika plötsligt teg igen, så fick jag inga närmare eller intressantare upplysningar om hennes tillstånd. Hon såg i alla fall mycket allvarlig ut och höll hela tiden sin knubbiga hand på sin runda mage, så att jag inte skulle kunna ha någon möjlighet att glömma bort hennes tillfälliga indisposition. Den andra, som var lite äldre, upplät efter en stund med enahanda plötslighet sin mun och sade föraktfullt, med en blick på sin lidande syster:

»Too muts tserries!» Vilket jag uttydde som: för mycket körsbär!

Sen teg hon också.

När jag ätit, medan jag fortfarande artigt skuffade vagnen fram och åter, tackade jag och frågade, var bossen kunde träffas, och om det fanns jobb för mig också bland körsbären. Och i så fall, om jag fick byta kläder, innan jag gick ut, och när den saken var undanstökad, till det yngre släktets häpnad och uppenbara intresse fördes jag ut i trädgården och fram till bossen, som ögonblickligen skickade upp mig i närmaste träd, med en korg och ett vänligt leende som sällskap.

Gud, vilka körsbär! Stora, djupröda, saftiga – med en smak av sol och sommar och härligheter utan gräns. Tunga klasar, som fyllde handen med svalhet och ljuvhet, och som glimmade mot grönskan likt granater, när en solstråle sökte sig in genom bladverket. Så jag åt, så jag njöt, så jag plockade! Den ena tunga korgen efter den andra hissades ned och tomma hissades upp, för att fyllas på nytt med skimrande fullmogna, lysande bär. Ingen hade sagt något om, att det var förbjudet att äta, men det borde man ju begripa själv. Fast jag inbillade mig, att jag inte begrep det och åt, åt, åt – tills jag var så tung och mätt, att jag knappt orkade flytta mig och nästan hade svårt att andas. Jag borde ångra mig nu, när jag skriver om det, men jag säger som gumman: »Gud förlåte mig min ungdoms synder, men när jag tänker på dom kan ja inte låte bli å skratte.»

När middagen kom och bossens djupa röst ropade under mitt träd:

»Time for grub, girlie!» så var det med yttersta möda jag hasade mig ned, och inte en bit orkade jag äta, fast det var god mat och mycket mat dukad fram åt oss arbetare på ett bord under träden. Jag lade mig rak lång i gräset i stället och tog in det förunderliga skådespelet med ögon, öron, förnuft och alla sinnen. Mycket konstigt folk har jag sett i min dar och mycket konstigt har jag hört också, men den blandning av människor, som jag nu såg framför mig övergår allt jag kunnat drömma om. Och deras konversation rörde sig om saker, som voro mig fullständigt främmande. Jag skrattade för mig själv, där jag låg med armarna under huvudet och latade mig – jag skrattade åt, att jag hade tänkt mig komma rätt upp i en samling ungdomar, där jag kanske själv skulle vara äldst och verka urgammal. Harregu! – med undantag av två fräkniga småpojkar och en fnittrande liten tös på ungefär femton, så var jag yngst av hela sällskapet. Jag tänkte på annonsen: »flickor och gossar», och den tanken bar mig blixtsnabbt hem till Stockholm, till »Gossexpressens» gråskäggiga dundergubbar, och åter tillbaka till den gamla niggertanten, som jag först mött. Hon var för tjock, det var det enda felet med henne, annars hade hon nog fått stanna hon också, som en munter och villig cherrypicker. Ty här såg jag framför mig människor, fullt lika gamla som hon – det var bara den skillnaden, att de voro vita, och att en nådig natur inte försett dem med fullt så mycket gungande fläsk. Nej, de voro magra nästan allesammans, somliga mer än magra, så man nästan tyckte skelettet skulle sticka ut lite här och där om det fått rå sig själv. De flesta voro män – brunbrända, solstekta män, som sågo ut, som om de inte visste vad ett stängt rum ville säga och bleka, tungögda män, med slaka, trötta rörelser och en mun, som gapade och slöt sig, gapade och slöt sig över lass av mat, som de långsamt men bestämt skovlade i sig – små runda, trinda, kvickögda män, som pratade mer än de åto, och skrattade mer än de pratade och gråhåriga, tysta män, som mumsade och muttrade i skägget.

Det var många sorter. En tre fyra kvinnor också – bleka och tysta, alla utom en, som pratade för dem allihop och skrattade, så hon skrek, åt sina egna klumpiga kvickheter. Hon hade »bobbed hair», fast hon säkert var närmare femti än förti, en generöst urringad khakiskjorta och ett par knäbyxor av samma material, som, för att använda ett mycket milt uttryck, sutto som gjutna på hennes sällsynt rundade lekamen. Hon var påfallande ivrig att tala om för alla som ville höra på, att hon gjorde denna körsbärsplockning bara »for fun» – bara för skojs skull – och att hon alltid på somrarna brukade gå i »bloomers» (byxor), och att hennes vänner tyckte hon såg så »cute» ut i dem. Som »cute» betyder behändig och söt, kände jag mig nästan avundsjuk på henne för att hon ägde så förtjusande och lätt tillfredsställda vänner, på samma gång en djup tacksamhet fyllde mitt hjärta, att jag inte hörde till deras beundrande skara.

Jag såg på de tre andra kvinnorna. Ingen kunde säga, att någon av dem såg »cute» ut, och ingen kunde heller tro, att de plockade körsbär endast »for fun». De hade gamla trasiga, nötta, urtvättade overalls på, och voro inte runda någonstans, deras ansikten voro stämplade av bitter besvikelse på livet, och de blickar de kastade på den skälmska, knäbyxade damen voro fulla av hån och hätskhet. De talade inte mycket, och då endast till varandra, så jag förmodar de voro gamla bekanta och hörde till någonstans i grannskapet; jag hörde dem säga, att förra året på körsbärsplockningen hade det varit en helt annan sorts »crowd» – ett helt annat sorts arbetsgäng – men eftersom de sade det ganska högt och med fnysningar, som inte kunde betyda annat än det djupaste förakt för ensemblen i sin helhet, blev en av de långa, solstekta herrarna ursinnig och tog det som en personlig förolämpning.

Han utbad sig med den borne tragikerns röst att få veta vad som menades, vem som åsyftades, att om det möjligen var han, som åsyftades, så hade aldrig en ädlare och sannare gentleman sudlat sin fot med vägens damm – alltid var han färdig att taga de svagares parti, aldrig hade han svikit en kamrat, aldrig trampat på en mask ens, så vitt han visste. Nej, aldrig – så vitt han visste. Eller vad, Sicky?