Detta till mannen bredvid, som gjorde skäl för sitt namn, och som såg sjukare ut ju mer mat han proppade i sig. Sicky skakade på sitt huvud och mumlade något med tjock röst, så mycket röst han kunde få fram genom korv och kål och bröd, som hans mun var full med.

»Där ser ni!» skrek den brunhyade, förolämpade gentlemannen och rynkade ögonbrynen åt damerna i overalls. »Där ser ni! Och Sicky och jag ha hållit ihop så länge jag kan minnas – har vi inte, Sicky?»

Och mannen, som så älskligt nämndes Sicky, vilket på svenska skulle bli ungefär »Sjuki» eller »Sjukli» eller »Dåli» – mumlade åter något genom korven i sin mun, som ingen mer än hans gentlemannalika vän uppfattade. Men att det måtte ha varit av tillfredsställande natur förstodo vi alla av det hänförda sätt varmed Sickys hand greps och skakades, så maten han just hade laddat kniven med, flög i luften och sen ned på tallriken igen. Men ingenting kunde rubba hans lugn, det var tydligt – han bara laddade kniven på nytt och fortsatte sitt mål.

Samtalet blev så småningom livligt och fördes mest mellan herrarna, som tydligen voro »tramps» till professionen, de flesta av dem. Man behövde bara kasta en blick på deras dammiga kläder, fransiga byxor och skäggstubbiga kinder för att ganska snart ha den saken klar för sig. Och när de började ett ingående expertsamtal om olika sätt »to jump freights» – att hoppa på godståg – och få sig en gratisskjuts, så fanns det inga tvivel kvar om deras luffaryrke. Men intressant var det att höra på, och mycket hade de att lära bort, den förtjänsten vill jag inte ta ifrån dem. Till slut var det två, som kom i gräl om bästa sättet att hoppa av ett tåg i fart. Den ene höll på framåthopp, den andra på det långa svingande bakåthoppet – båda skrattade hånfullt och överlägset åt den andres hopplösa idioti, sällskapet uppdelades i två antagonistiska läger och det hela artade sig till att bli livligt. Men just då kom bossen långsamt gående och beordrade oss alla till arbete igen. Och så var det slut med den tvisten.

Senare erfarenheter ha kommit mig att ställa mig på bakåthopparns sida – absolut och orubbligt. Dessutom är jag dem alla mycken tack skyldig för värdefulla och sanningsenliga uppgifter vis à vis godståg och gratisåkning. Men – »det är en annan historia».

Många korgar fyllde jag den dagen, och ett välsignat arbete var det i den skinande solen uppe bland vajande trädkronor. När det blev tid för aftonvard och den dagen var slut, bytte jag kläder bakom en buske, och gick att få ut min avlöning – två smutsiga dollarsedlar. Mat ville jag inte tänka på, för då kände jag ansatser till sjösjuka.

När jag äntligen kom hem till hotellet igen, äcklade mig både speglar och bad och allting. Och jag lade min hand på min mage, precis som den lilla tyska flickan, och suckade i ånger och ruelse:

»Too muts tserries!»

EN MINNESOTAFARMS HISTORIA.

Minnesota! När jag tänker tillbaka på den månad jag var där, så är det liksom om jag mitt ute i Amerika plötsligt hade varit hemma i Sverige på en tripp. Var som helst i Sverige söder om Norrland, men kanske mest i Småland. Minnesota – landet med de tiotusen sjöarna, med de mörka skogarna och böljande sädesfälten, med klarblå himmel, där vita moln seglade, seglade dagen i ända, och där lärkor drillade från solen gick upp tills den gick ned igen. Där röda små stugor med vita knutar lågo och lyste i grönskan, där bäckar skrattade och kluckade, där linnéan växte, där björkarna stodo med vita stammar och asparna skälvde i sommarvinden. Stora, vackra, härliga Minnesota – intet under, att det är till dig vårt folk dragit i oändliga skaror, att de brutit din mark och odlat din jord och lärt sig älska dig som sitt eget land!