Jag kom dit upp en sommardag när jag äntligen kämpat ut i Minneapolis – en liten svensk farm långt norrut var min destinationsort, och som den låg tio engelska mil från järnvägsstationen, hämtades jag av en drängpojke och en gammal skranglig buggy, förspänd med ett par stadiga hästar. Drängen hade kommit från Småland för en månad sen, och det var underbart att låta det gamla ädla språket smeka sina öron igen – här långt, långt borta i främmande land. Dock ville ju pojken på intet sätt verka »greenhorn», utan späckade manligen sina sparsamma yttranden med engelska ord i ytterst försvenskad form.
»Är det inte tråkigt ändå, att vara så långt hemifrån?» frågade jag.
»No – ja cära inte för de! De hära köntrit duge nog – här ä bå najst å kömfy. Giddop din attan!»
Detta sista inte till mig, utan till en av araberna, som visade benägenhet att göra sin lunk om möjligt långsammare än den var.
»Här är bra likt Sverige!» försökte jag igen få samtalet i gång.
»Ja vass d’ä de – men d’ä möe störr!»
Som jag inte kunde motsäga detta inspirerade yttrande teg jag en stund och lät blicken fara över landskapet, som var vidunderligt i kvällssolen. En glittrande sjö med skogiga stränder runt om, svarta granar med små ljusa kaskader av björk ibland, vida vetevajande fält och gröna ängar – en vit, fast väg mellan gräsvallarna, och här och där vid vägkanten blodröda vallmor och en sorts liljor av fantastisk skönhet och färgprakt. Långt i fjärran bakom oss blånade skogklädda höjder, då och då dundrade vi över en liten bro, och en bäck log upp mot oss, ibland kom en glimt av en sjö. Och luften var mild och ljum, fylld av doften från blommande ängar, och på himlen hade ett stort moln slagit sig till ro, färgat till purpur och guld.
»Vell hon ta bredlen lite mens ja öppnar let!»
Det var Gustav, drängen, eller Guss, som han föredrog att kallas, efter amerikansk metod, som lät upp sin vida mun och drog min blick från himlens moln ned till jorden igen. Och det första den mötte där var mycket riktigt »ett le», d. v. s. en rörande äkta ursvensk bondgrind, hopslagen av gärdsgårdsribbor, och som öppnades och stängdes med en stör. Vi voro inne på en liten körväg nu, och så smal var den, att björkhäckarna på sidorna frasade mot hjulen. Och knagglig och knaltig och gräsbevuxen var den också, och lika oskuldsfullt krokig, som någon liten byväg hemma. Det var inte möjligt, tänkte jag, att vi inte skulle komma ut ur den gröna, skuggiga tunneln till en liten stuga med torvtak och kafferök ur skorstenen – det var inte möjligt, att inte en ko plötsligt skulle komma masande och ställa sig mitt på vägen och glo på vanligt komanér. Nej, det var inte möjligt! För rätt vad det var stod hon där – så vit- och rödbrokig som helst, så idiotiskt orörlig som bara en ko kan vara. Och bakom henne stod en kalv med utspärrade ben och milda ögon och härmade mor sin så gott han kunde.
»Mova åt sidan där!» hojtade Guss med skräckinjagande röst, och efter flera uppmaningar värdigades paret »mova» och släppa fram oss.