Så svängde vi ut ur björkdungen – och där var ju allt, som jag väntat. En grå liten timmerstuga med torvtak på, där kafferöken stod frestande ur skorstenen. Det luktade kaffe till och med. På sidan om stugan stod ett stort, fint, vitt hus, men därifrån steg ingen rök, och det såg stängt och tillbommat ut. Lite längre bort stod en brunnsstång rätt upp i luften över ett brunnskar, som det brukar göra i Småland, och på gårdsplanen spankulerade några höns, som rätt och riktigt är. På lagårdsbacken vankade några råmande kor och väntade på, att det skulle bli mjölkdags, vid vattenhon bakom brunnen stod en fölunge och lekte att han var törstig, och på brunnskaret kråmade sig en tupp, en riktig, svensk bondtupp, med klara, skrikande färger och en stjärt så praktfull, att den måste vara föremål för avgudisk tillbedjan från allt vad hönkön heter.

Till allt detta kom jag – från bullrande storstäder och dammiga tåg, från höga röster, som talade ett främmande tungomål. Till allt detta, mitt i ett stort nytt, främmande land, tusentals mil från mitt eget.

Det kom över mig en intensiv känsla av att vara »hemma», av att icke längre vara ensam. Och när en vänlig gammal man steg ned från farstubron och på en rörande äkta småländska bad mig vara välkommen, hann jag inte hejda mig, förrän jag tog gubben i famn och dunkade om honom riktigt.

I dörren stod husets värdinna och neg och bjöd mig »sti in, för allan del, och få en kôpp kaffe».

På ett runt bord med rödrosig vaxduk stodo koppar framdukade, och bullar och smör och rågbröd – rågbröd, som jag inte sett sedan jag satte foten på amerikansk jord och längtat mig nästan sjuk efter – och en tallrik med gult, hemkärnat smör, som ännu hade kvar små vita kärnmjölkspärlor. På spiseln – det enda i rummet som högt och bestämt sade ifrån: Amerika! – ångade kaffekitteln, och det stod inte länge på, förrän vi sutto kring bordet, de båda gamla och jag.

Så de frågade, de två! Så de lyste av glädje över att höra hemifrån, från »gammellandet», vad de ville ha reda på allt, allt, allt. Och när jag sade:

»Men Gustav har väl berättat om det här, han är ju nyss kommen från Sverige» – så slogo de bara händerna och tyckte, att Gustav var just ingenting. Han hade aldrig varit ur hemsocknen en gång.

»Men se du kommer från Stockholm!»

Du, alltid »du», när man möter några gamla svenskar därute. Inga konster med titlar och »ni» inte – »du» ögonblickligen och utan tvekan. De ha väl glömt, att det finns något annat tilltalsord, och på något sätt tycker man det är så naturligt, att man knappt tänker på, att det kan vara annorlunda – man duar igen bara, och så är den saken klar, i all enkelhet.

Jag doppade och åt och drack och talade och talade, medan jag tog in var detalj av köket, av möblerna, av de båda gamla, som aldrig blevo mätta på att lyssna. Jag såg på deras ansikten – vänliga, lugna, med den prägel av trygg värdighet som är så säregen för vårt svenska bondfolk – på deras händer, som knotiga och arbetsbrutna vilade på bordet, på deras ögon, som liksom sågo så långt, långt bort, med ålderdomens resignerade trötthet i blicken. Kanske sågo de för sig sin barndomstrakt i gamla Sverige, som de båda lämnat för så länge sedan och aldrig sett igen, aldrig skulle få se. Som de lämnat, Gud vet varför, för att börja på nytt i ett främmande land, för att börja samma arbete och slit igen med att röja mark och bryta jord till ett nytt hem för sig och sina barn. Och för att röna samma öde, som om de stannat hemma – att bli lämnade ensamma, när ålderdomen kom, ensamma att slita och träla på åker och äng, i ladugård och hem. Deras barn hade inte lämnat dem för att resa till Amerika, som är så många svenska föräldrars öde, de hade själva rest till Amerika med barnen. Och lika ensamma voro de för det. Åja – det är så världens gång, det är livet som det är, och det går väl aldrig att ändra.