Jag såg mig om på väggarna. De voro fulla av fotografier och bibelspråk och snäckramar och små finurliga spegelglas – precis som i bondstugorna hemma. Den enda skillnaden var, att fotografierna icke voro från Amerika, utan från Sverige. En oljefärgstavla var täckt med anilinröd lamptyll, men bakom det skymtade man spöklikt ett rött litet hus med något, som skulle föreställa hängbjörkar på var sida. Det gamla hemmet, fick jag veta. Det hem de sålt och lämnat för att ge sig över oceanen till det land, där de trodde guldet skulle kunna plockas upp med händerna från marken, och allt skulle vara härligare, friare, underbarare än något de sett och drömt.
Gamlingen reste sig till slut med en suck, sköt kaffekoppen långt ifrån sig och trampade ut för att hjälpa Guss med mjölkningen. Karolina – gumman – dukade av och började diska. Hon diskade och pratade på den besynnerliga blandning av svenska och engelska, som man ständigt får höra därute. Det blir ett konstigt språk – kan man inte svenska skulle man ingenting förstå, och kan man ingen engelska skulle man ingenting begripa heller. Ibland blir det så besatt befängt, och ibland så löjligt och galet, att man inte kan reda sig, utan brister ut i nästan hysteriskt skratt, kanske när de mest allvarliga samtalsämnen dryftas. Karolinas, gummans, breda landsmål, här och där helt oväntat dekorerat med engelska ord, omsatta i svensk form, blev till något så groteskt och vanvettigt, att man fullständigt hissnade. Med lugn, uttryckslös röst berättade hon för mig alla de små nyheter och händelser, som hon trodde kunde intressera mig. Om yngsta dottern, som gift sig på »springen», och sedan »movat» många mil bort.
»Vad gjorde hon?»
»Gifte sej på springen nu i år.»
»På springen ...?»
»Ja, i maj.»
Då begrep jag! Vår heter ju spring på engelska – de gifte sig på våren: de gifte sig på springen. Det var ju så enkelt.
Om en granne de haft talade hon mycket och länge. Han var norrman och den bästa vän de haft härute.
»Men så ble han crazy och tände ell på barnen å sen killade han sig.»
»Vad gjorde han?» frågade jag i andlös häpnad över ett handlingssätt, som till och med av en vansinnig måste förefalla något förvånansvärt. I synnerhet, som hon nyss berättat, att han var ogift och bodde alldeles ensam.