När han kom upp igen, nedsmord och tillstyrd, såg han så komisk ut, att jag måste fnittra till lite. Och han skrattade med, muntert och glatt och så vänligt som aldrig det. Så stack jag andra handen i fickan, drog fram en silverdollar och sa:

»Här är bucken. Men sitt lite längre bort i andra ändan på vagnen.»

Han fångade myntet i luften, bet i det för att vara säker på att det var äkta och lunkade sen bort och satte sig på en annan halmhög i en annan hörna. Och där satt han ända tills det blev bromsningssignal utan att röra sig. Men han sjöng! Med en underlig, mjuk, tremulerande röst de underligaste sorgsna visor. Jag hörde inte orden för hjulens rassel, men jag kände igen en del av melodierna och förstod, att alla de andra också måste vara »darkiesongs» – negersånger. Allt mörkare blev det, och en sömnig liten lampa spred ett sken så svagt, att man knappt märkte det. Utanför dröjde ännu ljuset från solnedgången på västerhimlen och öknen böljade som ett grått töcken, en ko råmade, sorgset, som i smärta, skenskarvarna dånade, och den tunna, besynnerliga rösten sjöng. Det var så underligt och overkligt alltsammans – som man drömmer det i en dröm.

Så kom en gäll vissling från lokomotivet mitt i alltsammans. Negern flög upp och skötte sitt jobb, bromsarna höggo i, och med långsamma knyckar började vi sakta av mot en liten station. Jag såg mig om på båda sidor, innan jag hoppade av. Det var så mycket folk, så ingen skulle lägga märke till mig i villervallan på perrongen, och jag gled ut genom dörren, utan att svartingen visste något om det. Och innan tåget stannat tog jag det långa bakåthoppet Sid så varmt rekommenderat och hamnade lugnt och stilla på banvallen. På det sättet kom jag till Colorado.

PÅ LANDSVÄGEN.

Jag tog till mina ben igen – tågen voro nog bra för all del, men hur det var, så tyckte jag allt, att min första erfarenhet varit litet kuslig, och några fler negrer hade jag inte lust att träffa inom den närmaste tiden. Så jag lunkade vägen i stället. Det var roligt det med, och roligare blev det för var dag. Ibland fick jag en »lift» i en bil ett par hundra engelska mil – en gång fick jag åka med ett gift par och tre barn i två hela dagar och vräkte mig inte måttligt på överklassigt fjädrande kuddar. Frun var danska, så vi kände oss liksom lite släkt, och sannerligen blev jag inte till och med bjuden att följa med dem hem till deras lantställe. Jag är säker på, det bara var för att jag kunde melodien till »Prinsessen sad höjt i sitt jomfrubur» som jag blev inviterad, för det var fruns älsklingssång, och hon hade aldrig träffat någon i Amerika förr som kunde den. Tio gånger om dagen så visst som en fick jag klämma i med »Prinsessen», och för var gång lade den lilla ljushåriga danskan sitt huvud på sned, blundade och suckade och såg romantisk ut, och lät mig i beslöjade ordalag förstå, att den sången hade haft en djup och dramatisk betydelse i hennes liv, när hon ännu var ung och vacker och trippade med sina små fötter på Strögets asfalt. Ack ja, det var många år sedan dess. »Ih! du Alstyrende – de var dajli dengang!» Nu var det bara barn och pengar, och ingen romantik och ingen, som sjöng »Prinsessen sad höjt» utanför hennes fönster, när månen glittrade över Sundet.

När jag i två dagar på begäran sjungit »Prinsessen», och deras väg tog av åt annat håll, beslöt jag mig för att ta avsked och avböjde tacksamt, men bestämt, bjudningen till landstället – jag kände, att en dag till skulle komma mig att fatta ett djupt hat till både Danmark och Kjerulf och månsken över Sundet. Så nästa morgon sade jag farväl utanför hotellporten och mitt: »Paa Gjensyn» var så blottat på entusiasm, att jag nästan kände mig generad för mig själv. Men vad ska man göra – som man är skapt så är man!

Och ett par timmar senare vankade jag vägen fram igen, nöjd och glad och ensam, utan ett spår av romantik i sinnet. Det var skuggigt och skönt, för jag hade kommit in i en grön, djup dalgång; små stugor lågo här och där, och en gång mötte jag en ung dam i trettonårsåldern, som bekvämt tillbakalutad i en buggy föste en flock kor framför sig. Hon tittade på mig och jag på henne, och vi stannade båda. Varefter följande samtal utspann sig:

»Hullo!»

»Hullo!»