När jag vaknade igen var det nästan mörkt, men genom den halvöppna dörren såg jag solnedgången färga västerhimlen så flammande purpurröd, som man endast får se det i öknen. Solskivan hade just försvunnit bakom en taggig bergskedja, som stod som en blåviolett hägring långt, långt bort, och mellan det dunkande tåget och den låg öknen brungul och hemlighetsfull, fylld av smygande skuggor och flygande sandmoln, som kommo lika plötsligt som de försvunno.
Det var inte all härligheten utanför, som väckte mig. Det var niggern. Han ruskade mig i axeln och flinade så alla tänderna blänkte.
»Give me the buck!» sa han.
»Hur långt har vi kvar?» frågade jag.
»Ge mej pengarna!» sa han.
»Inte förrän jag får veta hur långt ni gå i kväll, och hur lång tid det tar att komma dit.»
För jag tänkte som så, att ger jag honom pengarna nu, så kan han hiva av mig vid första vattenstation, och så står jag där ensam mitt i öknen. Eller också kan det hitta på att hända, att han tar ifrån mig allting, och kastar ut mig i farten. Ingen vet, att jag är här, så han kan göra vad han vill. Och inför hotet i hans otäcka svarta uppsyn började jag nästan känna mig litet kuslig.
»Ge mej pengarna!» sa han igen. »Annars ska jag se till, att ni måste göra de.»
»Inte förrän vi kommer fram!» sa jag.
Det hade jag åtminstone lärt mig på den tiden jag varit i Amerika, att man ska aldrig låta en neger få sin vilja fram. Då är man såld. Och jag visste också, att försökte en neger bli våldsam mot mig, var det min fulla rätt att skjuta ned honom som en hund och ingen skulle anse annat, än att jag gjort rätt. Så satt jag och funderade litet på hur jag skulle göra. Men då han böjde sig fram mot mig liksom på hot, då drog jag upp handen, som jag hela tiden hållit i byxfickan och lät revolvern följa med. Bara helt som av en händelse, som om jag gjort det i tankarna. Det var allt som behövdes. Med en halvmuttrad svordom drog han sig tillbaka, så snabbt, att han snavade över en ko så lång han var, och innan det blev ordning i den oredan var jag på benen och stod med ryggen mot väggen, alltjämt med revolvern i handen.