Där fanns fyra eller fem – jag har glömt vilket – smala stänger, som gingo längs med vagnen, och dem skulle jag nu placera mig tvärs över. På rygg, förstås. Det var inte högt i tak – botten på vagnen kunde jag ledigt nå, så jag nästan kunde placera hela underarmen ända upp till armbågen på den, och det stod en doft i luften omkring mig, som livligt påminde om ladugård. Det var inte bara en doft förresten. Jag hörde råmanden och trampandet av oroliga fötter och förstod, att jag hamnat på ett boskapståg, eller under, för att vara exakt. Längre hann jag inte i mina upptäckter förrän en väldig knyck förnams, ett gnisslande, och vi voro på väg. Jag höll just på med att placera min lilla ryggsäck så gott jag kunde under huvudet, som låg lite hårt och obekvämt på den smala järnstången, så jag var inte riktigt beredd att ta emot knuffen. Som en vante slängdes jag i väg utefter stängerna och bara lyckträffen, att ryggsäcksremmen hakade upp sig på en skarv har jag väl att tacka för, att jag inte blev avslängd. Sid hade sagt mig att för all del se till, så jag inte låg för nära den plats där stängerna gledo genom järnfästena, för då kunde jag bli illa klämd, om en oförutsedd bromsning gjordes. Så när jag märkte, att det inte var utan, att jag var bra nära, så började jag försöka maka mig ur det farliga området. Det var ett arbete, som jag ännu kan tänka på med fasa, så absolut ohyggligt mödosamt var det. Men det gick, och till slut låg jag på ett säkert ställe och började arbeta med att få upp ryggsäcken igen.

Farten ökades. Vagnen som ju var sist i tågsättet slängde och krängde i kurvorna, skenskarvarna kändes som om vi hoppat över Himalayas toppar, bromsstängerna skuro in i ryggen, så det var som om jag legat på ett värmeelement. Ack, jag hade gett allt vad jag ägde och hade för Sids plankbit just då! Från vagnen ovanför mig kom allt möjligt nedramlande i mitt uppåtvända ansikte, så jag hela tiden måste hålla ögonen slutna för att inte få dem alldeles fördärvade. O – det var en färd! Och det värsta var, att jag måste blunda. Om jag åtminstone förmått titta upp och kunnat se litet! Till slut försökte jag vända på mig och ligga på magen, men när jag efter tusen rörelser och ansträngningar väl kom på den bogen och öppnade ögonen för att se hur det såg ut, fick jag en sån förnimmelse av svindel och illamående vid åsynen av de med vanvettig fart förbisusande rälsbalkarna, att jag måste genomgå samma tortyr igen för att vända mig om på ryggen.

Och framåt gick det, så det pep om det. Det enda, som gjorde mig något litet glad, var, att det blåste så härligt av farten, så jag åtminstone kände mig sval. Men det var också allt. Jag var så förbi av plåga och damm och törst, att jag inte orkade tänka en gång, bara stönade och stånkade och höll fast för livet med båda händerna i bromsstängerna. Framåt bara! Skulle det aldrig komma någon station? Aldrig en mötespunkt, där godståget måste vänta för att lämna plats för expressen? Aldrig, aldrig! Jag tyckte att hela mitt liv förflutit sedan jag lagt mig på – kanske det inte var en timme ens – då jag äntligen hörde ett tjut från lokomotivet långt framme och kände, hur stängerna började glida och röras under mig. Ett gnissel, så trumhinnorna kunnat spräckas, en stöt, men denna gång var jag beredd, och så stod vi äntligen stilla.

Utan tanke på upptäckt, utan tanke på straff, utan tanke på något annat i livet, än att slippa från det helvete jag i löjlig idioti kastat mig själv i, kravlade jag mig fram och ut på banvallen. Det värkte i min rygg och mitt huvud, så jag orkade inte stå upprätt till att börja med, bara sträcka ut mig i sanden, och lät vem som ville se mig. Jag vet inte hur länge jag låg där, det kan väl inte ha varit så värst lång stund, eftersom tåget ännu stod kvar – så hörde jag en röst som sa:

»Why in hell didn’t you jump a wagon instead of riding in that foolish way!?»

Vilket i översättning blir:

»Vafan hoppade ni inte in i en finka för, i stället för att åka på det där fåniga viset?»

Jag öppnade ögonen och såg en nigger stå böjd över mig. Han hade en mössa på sig med järnvägens initialer och emblem på, så jag förstod, att han var nån sorts employé. Jag behövde inte fundera länge på den saken, för han fortsatte själv ögonblickligen samtalet:

»Jag är bromsare på en vagn här. Smyg er opp i tredje vagnen härifrån, så kan ni få åka med, om ni ger mej en buck.»

En »buck» är en dollar på västerns språk, och som jag gärna hade betalt tio för att slippa traska vidare på mina egna ben i det tillstånd jag befann mig, så antog jag tillbudet och »sneaked up» i den utvisade vagnen, utan att någon märkte det mer än den välvillige svartingen. Jag kom rätt in i en vagn med kor, som i slö undran stirrade på mig, och borta i en tom hörna sjönk jag ned på en hög smutsig halm. Men om det varit ejderdun hade det inte kunnat kännas ljuvligare för min värkbrutna stofthydda, och jag tror jag somnade ögonblickligen med huvudet på ryggsäcken och benen på en liggande ko. Och med ena handen om revolvern i byxfickan, för negrer äro inte att lita på, och alla människor hade varnat mig för dem.