Amerikanskt: Som emigrant till Amerika

by Ester Blenda Nordström

Sen dränktes alla ljud i en öronbedövande kulsprutseld.

ENLIGT SIDS RECEPT.

Sid hade sagt till mig:

»Ta rätt på en vattenstation långt ut på linjen, göm er i ett dike eller var ni kan, och rör er inte förrän tåget har stått still en bra stund, så det just är färdigt att gå igen. Passa på då och smyg in under en vagn och lägg er rak lång tvärs över bromsstängerna. Det vore bäst om ni hade en brädlapp med er, för det är förbaskat kusligt å ligga på bara stängerna. Men det går förstås!»

»Ja», sa jag. »Jag ska försöka.»

»Om ni ser nån öppen finka, som dom har glömt å låsa till dörrn om, så ä de finare å jumpa in där, men dom hittar er fortare. Ibland kan de vara bra å äntra opp på taket också på den där lilla stegen, som finns i varje ända på vagnen, men de kan vara sablit knepigt att hålla sej kvar i svängarna om tåget går unnan lite. Innan ni går opp, så titta efter att där finns nån ventil eller någet som ni kan hålla er fast ve.»

»Ja, Sid», hade jag svarat ödmjukt och fylld av beundran över allt detta vetande.

Nu var det några dagar senare och jag låg vid vattenstationen. Där fanns inget dike, men det växte en skranglig buske i den heta ökensanden, och jag hade krupit så tätt in i den jag kunnat, sedan jag först hojtat och sparkat för att driva bort eventuella skallerormar. Ett godståg skulle komma inom en inte alltför avlägsen framtid det visste jag, för jag hade hört mig för på en liten station längre uppåt linjen, och min spänning steg till oanade höjder medan jag låg där i det stekheta solskenet och väntade. Och vänta fick jag! Det var under den stora järnvägsstrejkens dagar, i slutet på augusti någon gång, och när ett expresståg kunde bli försenat ända till sju timmar, så kan man begripa, att ett godståg inte skulle behöva ha något särdeles bråttom. Det var tidig morgon, när jag slog mig ned i busken, men det var inte förrän en bra stund efter middagstid, som jag hörde skenorna börja sjunga för ett kommande tåg. Så jag hade tid på mig att ligga där och fundera över livet i allmänhet och mig själv i synnerhet. Mest undrade jag på, varför jag egentligen gjorde den här fåniga »vandringen», när jag kunnat sitta bekvämt i en Pullmanvagn och vaggas fram, omgiven av komfort och negertjänare och isvatten och elektriska fläktar och allt möjligt annat, som gör livet lätt och behagfullt att leva. Men så kom jag ihåg det eviga, utslitna gamla tyska ordspråket, som under skoltiden trumfats in i min för tyskan föga känsliga hjärna: »Wenn jemand eine Reise tut, er hat was zu erzählen.» Vad skulle det bli att berätta från en resa i en dammig Pullmanvagn, som inte varenda människa kunde fundera ut själv och göra när som helst?! Och så tråkigt som det var att sitta på tåg och bara lättjefullt kasta en blick genom fönstret då och då ut på landskapet. Gick man på vägen, så fick man åtminstone se mycket mer, höra mycket mer och komma mer i kontakt med landet och dess eventuella egenheter. Man kunde t. ex. få en åktur i en Ford vars make ännu ingen drömt om – jag tänkte förstås på min vän Sid och hans sällsamma fordon – man fick råd och anvisningar om diverse praktiska ting, som det alltid kunde vara bra att kunna. Som nu detta med gratisåkning på tåg, som är det vanligaste och snabbaste sättet för Amerikas otaliga tramps att komma fram på. Man fick höra små lösryckta, fristående historier om okända människors öden och äventyr, sorger och glädjeämnen, man fick se allting liksom mera inifrån, mera intimt, mera sant och utan all förgyllning. Och när massor av kvinnor i Amerika gjorde samma sak för sports skull, för det hade jag läst många gånger om i tidningarna – varför skulle inte jag kunna göra det? Fast jag var från Sverige.

Så där låg jag i min buske med ryggsäcken under huvudet och hatten över ögonen och tyckte, att jag gjorde det absolut enda riktiga. Jag tänkte på annat också, på brev jag fått hemifrån, där det stod, att det bara regnade, regnade och regnade, dag efter dag, natt efter natt. Att det var så kallt, så dom gick mitt i blanka sommaren och frös så dom huttrade. Jag låg och undrade hur det kändes, när dropparna föllo svala och tunga och härliga, när doften steg fuktig och bitter från våta träd och våt mark, när gräset kylde ens fötter och jorden var mjuk att gå på. Och jag blev så full av längtan efter allt det, så jag nästan stönade. I tre månader hade jag varit i Amerika nu, och inte en regndroppe hade jag sett eller känt. Bara sol, sol och damm och torka. Om jag kunde begripa ...

Det började sjunga i skenorna och allt annat ströks bort ur mitt medvetande. Bara äventyret fanns kvar – det, som nu skulle komma. Tjuiii! blåste det långt borta, och strax därpå kom ett oändligt långt tågsätt brakande, saktade av och stannade äntligen med allra sista vagnen mittför min buske. Jag låg ihopkrupen på ett sätt som skulle gjort en ormmänniska heder, och vågade inte lyfta upp huvudet på en bra stund. Men när jag, lik en spejande indian, slutligen lät mina blickar svepa över de glesa bladen, upptäckte jag, att min ängslan att bli sedd var absolut onödig. Inte en människa syntes till på min sida av tåget. Långt borta åt vattentornet till hörde jag röster och skratt, men inte en själ såg jag. Då gav jag mig i väg, smygande som »Den siste Mohikanen» på krigsstråt. Någon plankbit hade jag inte tagit med mig – jag tyckte det skulle sett så konstigt ut för människor jag möjligen kunde möta på vägen hitut, och för resten hittar man aldrig en plankbit, när man verkligen behöver den. Så jag förlitade mig på Sids ord: »Det kan gå ändå, förstås!» och ålade mig under vagnen, i mitt oförstånd tackande Gud, att den sista i sättet just stannat mittför mig.