Jag kände djupt för Sid, det gjorde jag verkligen. Men jag förstod också delvis Violet, som valde rörmakaren, som ägde en Chevrolet, sista modell. Såna äro kvinnorna – de ta hellre en rörmakare i en Chevrolet med fastsittande karosseri, än de ta en uppåtsträvande oljeagent i en bedagad Ford med löst karosseri. Jag rodnar på mitt köns vägnar, men så är det.

För att leda Sids tankar i en annan fåra, förde jag samtalet på mig själv och min tripp. När han hörde, att jag tänkte gå på mina ben ända till Salt Lake City slog han sig på knät med ena handen – något som jag med oro iakttog, enär båda behövdes för att styra bilen – och upprepade gång på gång:

»Well, I’ be hanged, I’ll be hanged!»

»Varför?» frågade jag milt. »Varför vill ni bli hängd, Sid?»

Han utvecklade i kraftiga och tydliga ord, varför han önskade, att detta hemska öde måtte vederfaras honom. Och det var bara för, att han aldrig i sitt liv hade hört eller anat att en sådan idioti kunde rymmas i en människas hjärna. Gå till Salt Lake! När det fanns frakttåg att skutta upp på och åka gratis på. Han visste om en flicka, som åkt gratis ända till Seattle utan att bli huggen en enda gång. Och hon var ändå dotter till en miljonär. – När det fanns bilar, som kunde ge mig en »lift» hur många hundra mil som helst – när det fanns ... Oj, han mådde illa, när han bara tänkte på, hur fullständigt hopplöst bakom jag var.

»Hur ska man hoppa på tåg då?» frågade jag.

Den kaskad av råd jag fick till svar kan jag inte återge här, men jag har dem på mina fem fingrar ännu i denna stund, och jag kan ännu i min rygg känna, hur det var att följa det första. Att ligga på bromsstängerna under ett ryckande och slängande frakttåg. Oh, Sid! Om jag hade träffat dig efter den färden hade jag inte gett en nickel för ditt unga oljeliv. Jag såg dig aldrig mer, och de andra råden voro så goda, att jag begraver det första i glömskans djup.

Och när vi skildes vid portalen till ett litet blygsamt hotell i en liten blygsam stad i Iowa var det med alla tecken av vänskap och högaktning. Jag hade nämligen lovat honom, att under inga omständigheter göra något så vanvettigt som att gå på egna ben till Salt Lake.

Det sista jag såg, när jag gick in genom dörren var hans vänliga leende, fräkniga ansikte och det sista jag hörde var:

»So long, sweetheart!»