Så där fick jag för det! Att all glädje i detta livet ska vara så kortvarig.

»Jag ä nästan lika fräkni som Wesley», sa han sedan. Därmed menande Wesley Barry, filmhjälten.

»Mycket mer!» sa jag och fick ett hänfört leende till svar. Och antagligen för att visa sin erkänsla frågade han på sitt okonstlade språk, om jag ville försöka köra »kärran». Jag ville, och vi bytte hål. Hans var ännu djupare än mitt. Den stund som följde närmast efter mitt övertagande av ratten skall jag aldrig glömma. Tala om marritter och mardrömmar och allt som börjar på »mar» i världen! Ratten gick endast att röra i kraftiga knyckar, och som jag var ovan vid detta säregna sätt att framforsla en bil på, beskrevo vi de mest invecklade kurvor och svängar jag någonsin sett ett fordon utföra. Om vi raglat fram förut, så verkade vi ha torgskräck nu. Som om vi trodde någon förföljde oss och i varje ögonblick måste vända hela vagnen för att övertyga oss om, att ingen var efter oss. Det var fruktansvärt och på samma gång så idiotiskt skrattretande, att jag till slut, matt och kiknande, inte orkade göra den erforderliga knycken för att klara en skarp kurva, utan lät det basa rätt på och körde hela det gamla rucklet mot ett träd. Farten var inte vidare hög, så det gjorde inte ont, men snörena lossnade och karosseriet skuffades tillbaka en halv meter eller så, och tycktes ett ögonblick fundera på, om det skulle ta överbalansen och sätta sig på vägen eller stanna kvar. Det bestämde sig för det senare och vi stego ur. Den fräknige sade inte ett ljud – han kunde inte. Han var avkiknad och bara några snörvlande ljud utgingo ur hans näsa, och jag svarade på samma internationella språk. Men när vi äntligen hämtat oss och torkat tårarna, så fiskade han upp ur fickans djup ett segelgarnsnystan och skred till verket med vana och ackuratess.

»Darn the old fool!» var allt han sade. – Må tusan ta den gamla idioten!

Och jag vet, att han menade bilen och inte mig.

Med förenade krafter lämpade vi karosseriet på sin plats igen, surrade med segelgarnet och satte oss upp. Motorn gick så det var en fröjd – det var som en tio kulsprutor varit i aktion på samma gång, och med ett förnöjt grin startade den unge oljemannen sin car igen. »Det där var ingenting att fästa sig vid», sa han. Det hände honom ideligen i början, innan han blev van vid de små konstigheterna med ratten. Och han hade alltid snören med sig att laga med, så det var ingenting som fallerade. Men kanske det var bäst, att han körde själv nu, så vi kom fram något så när i tid och medan det ännu var ljust. Jag besvarade spörsmålet med övervägande ja, och så runkade vi vidare, ideligen förbisusade av andra bilar, vilkas damm vi glättigt svalde, medan konversationen blev livligare och intimare ju längre det led. Jag menar hans. För jag hade just inte mycket tillfälle att yttra mig. Han berättade mig om flickan han älskade, som troligen skulle svika honom och gifta sig med rörmakare. Han berättade allt vad hon sagt, och allt vad han sagt, och allt vad de sagt vid olika intressanta tillfällen och frågade mig till slut, »honestly», om jag inte tyckte, att hon hade behandlat honom »rotten», och om han inte visat sig värd hennes kärlek, så mycket som han bjudit henne på och tagit henne med på.

»Certainly, Sid!» sa jag allvarligt. »Absolut, Sid.»

»Och alla härliga bilfärder jag bjudit henne på sen!» sa han drömmande, men bittert.

»I den här bilen?» frågade jag.

»Certainly!» svarade han stolt. »Och bara en gång körde jag av karosseriet, men då gick det av riktigt, så vi satt kvar på vägen och vagnen kila på tills han luta sej i ett dike ett tag.»