»Have a lift, sweetheart? – Vill ni åka me, hjärtat mitt?»
»Sweetheart nothing!» sa jag och försökte se indignerad ut. Men ingen kunde stå emot det leendet och den bilen, så jag misslyckades jämmerligen i mitt försök att verka värdig och klev försiktigt upp och placerade mig bredvid honom. Mycket försiktigt! För jag såg genast, att denna speciella bil fordrade en ytterlig grad av varsamhet. Vad jag inte sett förut, när den kom singlande emot mig, det såg jag nu på nära håll, och det var med en viss känsla av svag, men i alla fall fullt förnimbar oro, som jag lät mig sjunka ned bredvid den fräknige, och satte mig tillrätta för mitt livs automobilfärd. Karosseriet var nämligen endast med ganska smala snören bundet vid chassit, och allt annat var i stil, i verklig genomförd och god stil. Det var en Ford förstås – en av de allra första. Den verkade som om den var gjord före Kristi födelse, om man skulle taxera dess ålder efter dess utseende: resårerna hade lagt sig till ro, så man satt i ett hål, fjädrarna hade tagit slut i bakre ändan, men i den främre funnos de kvar, vilket åstadkom en guppning och krängning av sällsam art, ratten var mycket liten och satt på en krokig och förvånansvärt rostig styrspak, vindskyddet fanns, men skyddade inget nämnvärt, ithy att det saknade varje tillstymmelse till glas, och stänkskärmarna voro ruiner.
Jag har aldrig i mitt liv sett maken till bil, och skulle ogärna vilja uppleva den sensationen en gång till. Men roligt var det att åka i den i alla fall, spännande och uppfriskande. Man hade den känslan, när man satt i den, att man hela tiden styrde rätt ut åt diket till – det berodde på, sa den fräknige, att karosseriet var lite snett fastbundet, och hur mycket han arbetade med att få det på sin rätta plats, så ville det alltid åka tillbaka på sned igen. Så nu fick det vara som det var, ingen idé att bråka med det. Var det hans bil? Yebetcha! Hade han haft den länge? Bara i ett par månader. Hade köpt den för femton dollars, och nu reste han omkring i den och sålde olja. Jojomen! Det var ingen dålig bil för det priset – maskinen var allright bara man fick den i gång, fast det kunde vara ett sabla knåp ibland. Men sen gick den, fast inte absolut ljudlöst förstås.
»Neej», sa jag, »det kan man inte säja precis!»
Och det kunde man inte heller, hur hövlig man än ville vara. Det lät som en kulspruta, när vi brakade fram, och till och med bildresserade amerikanska hästar spände förvånade upp ögon och öron, när vi smattrade förbi. Men fram kom vi, och när jag fick höra, att den unge oljeresanden skulle till en liten stad hundra engelska mil i min riktning, så tyckte jag himlen var nådig och satte mig så bekvämt tillrätta jag kunde i hålet på sätet, och lät en aldrig sinande ström av den underbaraste amerikanska slang smeka mina öron. Då och då glömde jag bort, att bilen var lite konstig och fick svindlande sensationer av att: »nu åker vi rätt i diket, nu barkar det rakt ner, å ajö, farväl för sista gången med oss». Men så knaltade vi helt lugnt vidare, och jag kom ihåg, att det ingen fara var.
Ja, det var en bilfärd! Jag fick veta, att han hette Sidney, men kallades Sid av mera intima bekanta, och att det vore lämpligt, om jag lade mig till med detta mindre formella tilltalsord.
»Vad ni heter, gör detsamma», sa han. »Jag kallar er för sweetheart, allright.»
»Jaså!» sa jag och trodde, att jag gjort ett djupt intryck på honom.
Efter en stunds tystnad sa han:
»De kallar jag alla flickor.»