Sen teg han igen. Men om en stund kom det sakta och med en röst, som om han talade i sömnen – i drömmen:

»I kväll ä de sum den första kvällen, den allra första kvällen, när Adel å ja kum hit. Lika stilla å lika tyst å lika fint. De va månaljust då me å sjön lät likadant. Ja vet inte um ja sulle villa börja alltihop från begynnelsen igen, men den kvällen å den summarn – di skulle jag villa ha um å um igen. Å den dan, då ja mötte Karolina å barnen å vi köpte koen, å när vi kum fram på annra sian sjön å Adel sto å vänta, så solen sken å de rykte ur skôrsten. De va nog den finaste dan ja har hatt. Ella va säjer du, mor?»

Då räckte Karolina ut handen mot honom, och fastän jag satt där, så tog han den och höll den och strök den. Tills någonting klämde så hårt om strupen på mig, att jag kom att tänka på tvätten, som hängde ute och måste tas in. Och smög mig ut.

*

Det var med sorg i hjärtat jag lämnade Erik och Karolina ett par veckor senare. Jag hade lärt mig att hålla så mycket av dem, och jag tyckte så om deras lugna, svenska soliditet, deras vänlighet, deras godhet, deras trofasta ömhet mot varann. Och jag hade lärt mig älska den lilla stugan, den kluckande sjön och det lugna jämna arbetet, de röda liljornas doft och de vajande björkarna, whippoorwillens drill i nattens tystnad. Men jag kunde inte stanna längre – jag hade sett och lärt vad jag kommit dit för att lära och se. Jag hade sett Sverige leva, odödligt och envist mitt i Amerika, jag hade lärt, att ett trofast hjärta aldrig sviker. Men när jag satt i buggyn bredvid Erik, som själv skjutsade mig till stationen, och vi kommo till det stället, där vägen böjde av från sjön och ledde in i skogen, då vände jag mig om och såg Karolina stå på förstubron, vinkande och vinkande, och då snyftade jag till, nästan utan att veta det. Det kändes så underligt. Som om jag lämnat mitt eget hem, för att aldrig mer vända tillbaka till det. Och när Erik hörde mig, lade han sin hand ett ögonblick på min och sade:

»Dä va snällt, dä va snällt! Dä här stället ä dä vi grät på, Karolina å ja. Dä ä just som en inte kunne låta bli, när en kommer hit.»

Jag kunde inte hålla tillbaka ett litet leende mitt i all bedrövelsen och Erik skrattade också, så tårarna strökos bort fort nog. Men där satt ändå kvar en känsla av tomhet och ensamhet, av att något vackert och härligt var ohjälpligt slut, och när tåget under idelig klockringning ångade ut från stationen, försökte jag så länge det fanns en möjlighet att med blicken fånga den lite böjda, knotiga gestalten, som stod där så trygg i knäiga overalls och viftade med hatten. Och när jag satt inne i den olidligt heta Pullmanvagnen såg jag honom för min blick, långsamt körande hemåt i skymningen, längs den gropiga vägen, kantad med röda liljor och blå iris, såg honom komma ut ur skogen, såg stugan och björkarna och Karolina, som väntande stod på förstubron. Ni kära gamla – måtte livet fara varligt fram med er på er ensamma ålderdom!

MITT LIVS AUTOMOBILFÄRD.

I Minneapolis stannade jag bara några dar den här gången – guskelov, att jag slapp bli uppasserska igen! Det var egentligen min enda tanke, när jag gick där på gatorna och tog en överblick av scenen för så många förtvivlans ögonblick. Jag hade beslutat att göra en lång »hikingtrip» – d. v. s. fotvandring – och som ett avlägset mål satte jag Salt Lake City och mormonerna. Att en ensam dam gör en fotvandring, är så vanligt i Amerika, att ingen ens tittar åt en, om man kommer vandrande med en ryggsäck och iklädd byxor och skjorta. Det är modernt för tillfället därute att gå klädd på det sättet, och till dressen hör också en vanlig mössa med skärm, helst placerad på Jackie Coogan-manér. Jag avvek i så måtto från det fastslagna modet, att jag hade en vidbrättad hatt i stället för mössa, eftersom jag ansåg det mera praktiskt i den stekande hettan.

Och så startade jag. Först tog jag tåg ett par hundra engelska mil, för att slippa från Minneapolis och alla dess oändliga förstäder, men när jag tyckte det började se trevligt och lantligt ut steg jag av, tittade på en karta, som skulle komma Automobilklubben att vrida händerna av fasa, och började lunka på i damm och rök. Med sällspord intelligens hade jag valt just den hetaste tiden på dagen, och det stod inte länge på, förrän jag började tala svenska för mig själv. Om packningen och vägen och skorna och lite av varje, som jag fann värt ett omnämnande. Ett par bilar susade förbi och rörde upp så mycket damm, att jag inte trodde det fanns så mycket på hela jorden. En pojkspoling i en av dem ropade något till mig och vinkade leende och fryntligt med handen, men om han trodde jag skulle le soligt igen och vinka tillbaka, så tog han fel, det är allt jag kan säga. Det var förresten bara ett par Fordar som körde om mig, så jag ber om ursäkt för benämningen »bil», men mitt hat var nästan lika starkt, som om det varit Rolls Royce eller Vauxhall. Nej, jag ska inte säga hat, jag säger förakt, för då kommer jag närmare sanningen. När jag gått ett par timmar ungefär, kom en bil tutande och ragglande kring hörnan bakom mig. Ja, ragglande – jag har inget annat namn för dess underbara sätt att ta sig fram på. Den for som en snok från den ena sidan av vägen till den andra, och det tycktes för mina verkligt intresserade blickar, att karosseriet for åt ett håll och hjulen åt ett annat och det gjorde det också, som jag sedan hade tillfälle att konstatera. Jag blev nämligen inviterad att åka med. Det fanns bara en person i bilen, och det var en ung pojke på en sjutton, arton år, fräknig och smutsig och dann, i trasig blå overalls och en obeskrivlig halmhatt på huvet. När hans blå öga fastnade på det av mig, som var synligt genom dammet, tvärstannade han sitt förunderliga åkdon och log välvilligt med alla sina vita tänder: