Äldsta dottern gifte sig och drog långt från hemmet, Adolf gav sig ut på järnvägsbygge, gifte sig och kom inte igen på åratal, och så var det bara tre barn kvar. Det hade varit trångt i den lilla stugan, när alla voro hemma – den bestod ju bara av ett enda rum och så vinden ovanpå. Men det hade gått, och när det nu bara var fem människor kvar, blev det nästan ängsligt gott om plats. De hade aldrig tänkt på att bygga till eller förändra det första lilla blockhuset, fast hela skogen stod full med träd, som bara väntade på att fällas. Nej då! Stugan var byggd, och som den var byggd, så fick den vara. De väldiga timmerväggarna stodo mot stormar och cykloner, de skyddade för vinterns köld och sommarens värme – det var ett hus, som stod i alla väder och vindar och inte skämdes för sig heller, om det också var litet och anspråkslöst. Men tungt hade det varit att bygga det, och Erik kunde än i dag peka ut en särskilt tung bjälke och tala om, hur han och Adel hade strävat med att få den på sin plats. Det fanns ett märke på en annan, som Bläsen, en av de första hästarna, hade gjort, när han blev ilsk och slängde ut med bakbenen, så det sa smack i stocken, och det hade han gjort en dag, när det var riktigt extra sommarhett, och han tyckte han hade släpat länge nog utan vila. Å, det var ett humör på den hästen, men den snällaste, trognaste, bästa häst som nånsin har funnits. Och huset var bra nog som det var för mor och honom. När de äldre av barnen började tala om att bygga ett nytt och ta det gamla till lada, så sa Erik ett tvärt och rungande nej, och Karolina höll med, som alltid. Så där var det och där stod det och där bodde de! De yngre barnen växte upp och blevo mäkta lärda och viktiga. De lärde sig engelska, så det till slut var nätt och jämt, att de begrepo svenska. Sa dom åtminstone! Men de fick allt vara så goda och begripa, så länge de bodde hemma, för Karolina lärde sig aldrig språket, och Eriks engelska var just som lite si och så. Precis så pass, att han kunde reda sig, när han var till sta’n och sålde och köpte och gjorde affärer. Läsa det lärde han sig aldrig, och det var en lust, att höra honom fnysa och orera om hur bort i tok de stavade sina ord på engelska.
Så gick det som det alltid går – eller nästan, alltid åtminstone, när det gäller svensk allmoge. Då barnen voro gamla nog att ge sig ut i världen så gåvo de sig av, den ena efter den andra. Adjö bara, till föräldrar och hem, och ut att söka jobb i städerna, som lockade och lockade. Och rätt vad det var så sutto de där, Erik och hans Karolina, med ålderdomen allt närmre och ensamheten allt tyngre. De knogade på sitt gamla vis, Erik på åker och äng, Karolina inomhus och med lagården. Ibland kom någon son eller dotter hem på besök, full av nya idéer och berättelser om äventyr och upplevelser, som länge efteråt fyllde de gamlas sinnen och gav dem ämnen till samtal och reflexioner, som aldrig tog slut. Äldsta sonen dök upp en dag och sade, att han ville stanna hemma – hustru och barn nämnde han aldrig ett ord om, och på alla frågor svarade han undvikande eller inte alls. Men när han började ta husbondeton och skrattade ut fadern för det sätt som gården sköttes på, så la Erik näven i bordet så det knakade och sade, att än var gården hans, och än kunde han sköta den, som han lärt av far sin och som far hans lärt av sin far, så det var en sak, som ingen behövde bry sig om. Kanske det var gammalmodigt, kanske det var att skratta åt, men han hade dock dragit sig fram och fostrat fem barn på den torva han brutit och ägde och brukade, och det var allt, vad han brydde sig om. Det skulle nog finnas tillräckligt för honom och mor så länge de levde – sen fick barnen husera med gården som de ville och föra in så mycket nymodigheter de ville, men så länge Erik stod vid styret fick allt bli vid det gamla. Det var gott nog för honom. Och gott nog för mor. Och det hade varit gott nog för Adel också, så länge han inte kunde stå på egna ben.
Så ändades det försöket att modernisera jordbruket på gården, och än i dag så sköts det, som Erik lärt av sin far och hans far av sin. Precis, som ett litet hemman brukades i Småland för hundra år sen, med undantag av en del moderna maskiner, som spara tid och arbete. Där fanns ju »hökuttarn» och självbindarn, och Karolina hade en tvättmaskin, som hon fått av Erik – det började kosta på den gamla ryggen nu att stå böjd över tvättbaljan, det var inte längre så lekande lätt som förr i tiden att sköta en byk. Men annars var det på gammalt vis. Lagården var sned och vind med blommande torvtak och mörka, trånga bås – stallet likaså, och vad jorden beträffar, så var det inga konster med alkalisk gödning och såna saker. Vanlig gödsel var god nog, och gödselstacken låg där naken och småländsk, utan cement och trummor. Och jorden bar och gav med givmilda händer, inte så mycket som den skulle gjort kanske med rationell och modern skötsel, men nog att fylla ladan och visthusboden och lite till avsalu också. Så vad bråkade de om chilesalt och kväve och sån bråte för, som man aldrig hört skulle behövas i ett redigt och bra jordbruk! Erik blåste åt det.
Ja, så var det det nya huset, som stod så fint och grant bredvid det gamla. Kom inte pojkarna båda två hem en vinter och gav sig till att hugga och riva i skogen, för far och mor skulle ha ett nytt och bättre hus. Det var snällt av dem, och det gjorde gott i hjärtat att känna, att de inte glömt bort sina gamla föräldrar, men vad i allan dar skulle de ha ett nytt hus nu för, när det bara var de två, som bodde på gården, och det gamla var så varmt och rart, och just vad som passade dem bäst. Erik och Karolina försäkrade med en mun, att de inte ville flytta från det. Hade de bott där i tjugu år, så kunde de bo där i tjugu till – eller så länge Gud lät dem leva. Men det hjälpte inte, det nya huset skulle upp, om inte annat så för grannarnas skull, för nu var det tätt med nybyggare, mest svenskar och norrmän, runt om. Inte så nära så man såg eller hörde dem, men de funnos där ändå och många handtag hade Erik fått ge dem alla mer än en gång i början.
Och så byggdes då det nya huset. Stort och fint och högt i tak – på modernt vis med bräder och pärlspånt. Det blev ingen blockhydda det inte! Och ju högre det reste sig, dess mindre och ynkligare såg det gamla ut med sitt blygsamma lilla torvtak och sin skorsten, murad av ojämna stenar. Där blev källare också av cement, och den såg Erik med blida ögon, för den »kom händigt in», som han sade. Det skulle bli fyra rum – två uppe och två nere, men när pojkarna fått allt färdigt, så när som på skiljeväggarna, så tyckte de, att resten kunde Erik göra själv, det var snart gjort. Och Erik sa, att det kunde han visst, och nu skulle de inte bådra längre (bother = besvära sig), för de där väggarna skulle han få upp som ingenting, nu när allt var färdigt och golv lagt och i ordning. Så småningom skulle de väl flytta in, sa han, när Karolina och han tröttnade på den gamla kåken, som både hade vägglöss i sina gamla timmerväggar och var för galet obekväm. Så när pojkarna fått allt som de ville ha det, så reste de var och en till sitt igen, nöjda och glada, att de gamla fått ett riktigt hus att bo i, och det ett, som var mycket finare och gentilare än något av grannarnas.
Men tror någon händelsevis, att Erik och Karolina flyttade? Ånej – inte de! Tio år senare, när jag kom, så stod huset som det stod. Stort och luftigt och svalt i sommarhettan, med hyvelbänk och separator och allt möjligt skräp, som samlats där under årens lopp. Den väldiga salen på nedre botten, som ännu inga skiljeväggar fått, var lika obebodd som den dag den byggdes, endast rummet ovanpå var i bruk, och där hade drängen sitt storartade residens. Men de gamla, de bodde i sitt lilla blockhus i sitt kvävande heta lilla kök, där elden brann i spisen dagen i ända, och där den stora sängen stod hopskjuten i ett hörn om dagarna, och drogs ut, till den tog all plats om nätterna. Och ovanpå i vindskammarn bodde jag, och aldrig var det tal om ens att använda det stora, nya, vitmålade palatset att bo i. Å smålänningar – å svenskar! Finns det något likt er! Envisa och enrakiga och orubbliga, när ni fått något i huvet! Ändå så begrep jag så väl Erik och Karolina – kanske jag gjort likadant själv. Det första lilla huset var dem kärare än något palats i världen, den första lilla blockstugan, som rests med möda och slit i vildmarken, det första egna hemmet i främmande land, som gett dem skydd och frid och värme i trettio år, och där Erik kunde sitta och se sig om, peka på en bjälke och säga:
»Va vi slet med den, Adel å ja! Ja trodde mest vi allri skulle få opp en, men dä geck te slut ändå. En cära inte hur en arbeta på den tien, när en va ong å de va brått å en ingen hjälp kunne få.»
Nej, jag undrar inte på, att de inte flyttade. För vad fanns det för minnen i det nya huset? Ingenting! Vackert var det, och fint var det, och roligt var det, att det stod där, för det var just som ett monument som visade, att barnen tänkte på de gamla föräldrarna, älskade dem och ville dem väl, och det gjorde gott i hjärtat, när de alla voro så långt, långt borta och så sällan kommo hem och hälsade på. Och en gång, när Erik och Karolina samlats till sina fäder, så höjde det väl farmens värde också, när den skulle säljas och övergå till främlingar. Ty ingen av barnen hade smak för jordbruk, så det var inte lönt att hoppas, att gården skulle stanna i släkten. Det kändes konstigt att tänka på, sa Erik, att allt det man gjort, allt det man trälat och arbetat med så hårt, skulle gå till någon, som de kanske inte kände ens. Men så är det här i världen, och det är ingenting att göra åt det. Han hade tänkt att dika ut en sumpmark nu i sommar, men vad nyttade det till! Mor och han redde sig på det som var, och det var ingen som tackade honom för att han slet livet ur sig med mera nyodling. Han blev så trött i ryggen av att gräva nu, och Gustav, drängen, tyckte det var för tungt arbete i solgasset. Och det var det nog, kanske. Håhåjaja!
Erik suckade och tystnade, och Karolina suckade också. Det var nästan alldeles mörkt nu, men månen hade gått upp och lät en strimma av blåvitt ljus falla in genom den lilla fyrkantiga fönstergluggen och lysa på vaxdukens röda rosor. Utanför susade det lite i träden och sjön kluckade mot stranden, annars var allt så sommartyst och sommarvarmt och sommarljuvt. En ko råmade i ladugården, och ljudet kom så milt och mjukt, en whippoorwill drillade till ett slag – högt, jublande, liksom i skratt och lycka. Sen föll tystnaden igen, och doften av nyslaget hö och av de stora röda liljorna, som växte på gårdsplanen, trängde in genom fönstrets moskitnät. Den kom med ens och så starkt, att vi alla kände det på samma gång.
»Det blir möen dagg i natt», sa Erik bara. »När di röa blommerna loktar så stärt.»