När solen gick upp nästa dag började de fälla träd till hus och på samma gång rödja undan för blivande åkrar. Och för var trädstubbe de bröto upp myste Erik och tog lite jord i nypan – svart, fet mylla, som det kändes gott för handen att ta i och gott för näsan att lukta på. Träd efter träd fälldes och staplades upp till tork i den välsignade heta solen, och när de hade många nog, så togo de i med att bygga. Men först plöjde de upp ett par små åkerlappar, och på dem satte de potatis och sådde råg på gammalt hederligt, fäderneärvt sätt. Så visste de, att när vintern kom behövde de inte svälta och lida brist på de nödvändigaste av Guds nådegåvor. Om vädret slog till, förstås, och det likade det sig till att göra.

Så började de bygga. Först ett stall till hästarna, som var deras dyrbaraste egendom, så att de inte skulle behöva ängslas var natt, att skogens vilda djur skulle kasta sig över dem, där de gingo tjudrade på gläntorna. Varje kväll måste Erik och Adolf byta läger för att vara nära djuren, och väldiga nyingar lagade de till för att skydda dem och sig själva för överfall. Bössan var alltid till hands om något skulle hända, inte för att Erik just var någon vidare jägare, men Adolf hade blivit en säker skytt allaredan, och inte dum i att snara matnyttiga smådjur heller. Ja – så det var inte underligt att de togo stallet först, och det blev ett stall som dög. Det skulle dunderdon till att bryta sig igenom de väggarna och den dörren, det var Erik man för att laga. Erik var liksom lite smått snickare se, och han byggde med förstånd och eftertanke. Och när stallet var färdigt höggo de i med stugan. Tungt arbete var det, för det var ju bara han och pojken, men det gick, och aldrig restes väl ett hus med mera glädje och hopp. Litet var det och klumpigt där det låg på sluttningen ned mot sjön och kanske inte precis något mästerverk av arkitektonisk konst heller, men de väldiga stockarna av doftande, rundhugget timmer skyddade för storm och kyla, för regn och hetta, och utanför ingången vajade en hängbjörk, och de två, som byggt det, hade aldrig sett något härligare, fast det varken var träfodrat eller målat eller pärlspåntat – ja, det hade inte ens glasrutor i fönstergluggarna, som inte voro så över sig stora. Men det var deras hem.

Det var en sommar av slit och trälande, men en sommar som aldrig kan glömmas. Det var mest som en lek alltsammans – som man leker, när man är liten och har grankottar till kor och brädlappar till hus, och allt som finns har man gjort själv och rår om själv. Så länge de kunde, innan snön kom, sleto de i skog och mark, vandrade miltals för att finna gräs att slå till vintern, så hästarna skulle få tillräckligt att leva på till nästa sommar – de höggo ved, röjde, svedjade och skördade det de fingo på sina små åkerlappar. Det var inte något vidare med rågen, för sommaren hade varit för varm och torr, men potatisen var så mycket finare, och Erik var så nöjd som om han haft den väldigaste av lador och fått den fylld till sprängning. Det var annat det än Småland! tyckte han. Och ingen sten, ingen eländig sturig sten, som vältrade upp för var plogfåra. Hade han nu bara Karolina och barnen där också! Men det var inte att tänka på ännu.

Så kom hösten och vintern, en kall, obarmhärtig, snöig vinter med vargatjut och lodjursskrik. Ibland var det snöstormar så vilda, att de aldrig upplevt maken hemma i lilla lugna, stilla Småland, och då kunde de bli instängda för flera dagar – ja, ibland knappt orka arbeta sig fram till stallet, som bara låg några steg bort. Men då sutto de inne i stugan och gonade sig framför stockvedsbrasan i den öppna spiseln, som Erik murat upp i ett hörn av sten, med möda funnen och med möda hemforslad. Värst var det, att de inget lyse hade, för fönstergluggarna hade de ju måst spika igen för köldens skull, och fotogen och ljus hade de inte kunnat få med sig på färden genom skogarna. Men de hade tjärvedstickor och skenet från elden, och så gick det med. Och när dagarna voro vackra och solen sken brukade Adolf ta bössan och klampa ut i skogen på några klumpiga sorts skidlappar, som Erik yxat till, och det hände emellanåt, att han kom hem med både stort och smått vilt, som stektes och koktes på ett säkerligen ytterst konstlöst sätt, men som smakade som ambrosia efter all saltmaten. Under sommaren hade de saltat ned inte så lite fisk, som de fångat i sjön, och även en del av Adolfs fångster på jakt och i snara, och fläsk hade de ju haft med sig ett ordentligt förråd av. Så svalt gjorde de inte och potatisen var välsignat god och brödet med, om det också var både ojäst och groft och bakat av allt annat än finmalet mjöl. Men det är inte så gott, när man bara har ett par klumpiga, hemmagjorda stenar att mala på.

De hade det riktigt bra, tyckte de båda två, och arbetade och knåpade var och en med sitt och voro lyckliga mitt i all sin ensamhet och sitt slit. Det ligger något av härlighet i att snickra sängar och bord och stolar till det hem man själv byggt upp i vildmarken – vad gör det om orkaner rasa utanför och kölden knäpper i knutarna, när man har det varmt och gott framför en flammande eld och varken svälter eller far illa. Låt det yra och storma bara! Det tar väl slut det med någon gång.

Åja, det tog slut, men det dröjde länge. Äntligen var ändå våren där, och snön smälte i brusande strömmar för den milda sunnanvinden. Snart kunde de börja svedja och rödja igen, plöja och så. Och en dag när sommarn stod ung, och grönskan ännu var späd och ljus, spände Erik hästarna för vagnen och for att hämta Karolina och barnen. Några skinn hade han med sig att sälja – ogarvade och illa flådda – men bland dem var en björnhud, och Adolf var den som fällt bjässen. Erik sken som en sol där han drog i väg, nyrakad och heldagsfin och undersam, hur det skulle kännas att se andra människor igen efter ett helt år, att få höra en annan röst än Adolfs. Och framför allt, att möta Karolina och barnen igen.

Han blev länge borta, men det visste både han och Adolf, att någon snälltågsfart gick det inte att hålla i skogarna, om också vägen var lite röjd, sen de farit den förra sommaren. Han måste ju dröja vid stationen också bra nog länge, medan brevet han skrivit skulle nå fram till Karolina, att nu väntade han dem, och hon hann ordna sig för resan. Men till slut kommo de. Fjorton långa månader hade gått sedan han såg dem sist, och ingenting hade han kunnat få höra från dem på hela den tiden. Småbarnen hade vuxit så han knappt kände igen dem, men Karolina – Karolina hon var densamma – stor och stark och glad och ivrig att få ta fatt med arbete och knog i det nya hemmet. Och att få se det. Hon hade lite pengar också med sig, och hur stolt hon var, när hon knöt fram dem ur näsdukshörnan. Hon hade arbetat hon med minsann på sin kant, och sparat och släpat. Tjugu dollars kommo ur näsdukshörnan, och då var det nära att Erik grät igen, för andra gången, sen han kom till Amerika. Nu kunde de köpa ett par glasrutor, och den gamla kon han gått och sett på. Hon var inte vacker men hon dög, och hon skulle snart få kalv, och bara de hade början till kritter i ladugården, så kom det nog mer. Och med de sista pengar han kunde skrapa ihop, med det han fått för skinnen och Karolinas enorma förmögenhet, så köpte de kon och en ligghöna och ett dussin »frödda» ägg och två glasrutor. Så det var en stolt familj, som drog norrut genom skogar och gläntor till det lilla blockhuset vid sjöstranden, det lilla huset med en vajande hängbjörk utanför dörren och ekar runt om. Och när de långt om länge kommo till sjön och trädde ut ur skogens mörker, då lågo husen där i strålande sol, hängbjörken vajade sitt välkommen och ur skorstenen steg en blå rök. Utanför stod en lång, senig, brunbränd pojke och hojtade.

Karolina, som hade gått och lett den gamla kon sista biten – hon lutade sitt huvud mot armen, som hon lagt över djurets rygg, och så grät också hon, där Erik ett år förut känt gråten välla fram. Och Erik hoppade ned från vagnen, där han suttit och kört, och fastän barnen stodo och sågo på, så tog han sin Karolina i famn och höll henne hårt intill sig, och hans röst var så bruten, att han knappt kunde få fram sitt: »välkommen!»

Då började alla barnen att skratta så i himlens höjd, att det inte fanns rum kvar för en tår, om den också pressats fram av lycka. Och så skrattade de allihop, medan de långsamt rundade sjöstranden och långsamt stego upp för sluttningen, som ledde till det lilla vildmarkshemmet.

Så gick åren under arbete och möda. Varje vår såg nya fält under plogen – kanske inte så märkvärdigt stora, men vunna med kamp och slit, vunna i anletets svett av muskler, hårda som järn, och en vilja, som var okuvlig och aldrig bröts, voro än missräkningarna aldrig så stora och åren aldrig så svåra. Sakta, men lika säkert som att solen var dag gick upp, utvidgades för vart år odlingen med en ny liten åkerlapp – av den enda kon och kalven blevo fler, hönsen ökades till en hel flock, och så småningom blev allt mer och mer likt det gamla svenska hemmet. Om man undantar stenen, som Erik aldrig mer behövde brottas med. Inte var ju landet precis så, att det dröp av mjölk och honung, men jorden var på det hela taget bra, och allt vad de behövde gav den dem. Järnvägen kröp närmare, tills de till slut bara hade en svensk mil till närmaste station, timmer kunde säljas, och mejeriprodukter och säd, och vad annat de möjligen kunde ha att avyttra. Fler och fler nybyggen växte fram ur skogarnas dunkel och till slut blev där en hel liten koloni med kyrka och skola, dit barnen kunde skickas. Och allt gick sin jämna lunk, precis som det gjort hemma.