»Ja, vi hade gården, och den var inte sämmer än andra smålandsgårdar, tänker ja, men när den ena etter den annra kum hem från Amerika å talte um hur fint här va, å hur möcke en kunne tjäna, å att en feck lann för inte hur möcke en velle ha, å lann så fint, så de mest va trägårsjor alltsammans, å ingen sten, å skogar så stora, så en kunne ha te vebrann i tusen år å ingen skulle se, att en tagit ett trä ändå så börja vi på å fundera, bå mor å ja. Ja tror de va de där mä att de ingen sten fanns, som ja mest grunnade på, för harregu så mön sten, sum de va på mina åkrar. Ja bröt sten så ryggen kunne gå sönner, å ju mer ja bröt dess mer va de kvar tyckte ja. De kum opp nya för var plogfåra. Ja va sjuk åt å si så mön sten, å att den allri minskade, fast ja trälade me’n bå natt å da. Å så de, att en sulle få lann gratist me skog å allt.»

Erik satt tyst en stund och stirrade framför sig, som om han för sin inre blick sett alla dessa envisa, sturiga smålandsstenar – som aldrig tog slut och bara blev fler. Och när han setat i begrundan en stund började han tala igen på sitt långsamma, tröga gammelmanssätt. Han tog det från början, och som hans historia är tusende andra Amerika-svenskars, så kan jag lika väl berätta den som någon annans. Den borde talas om på hans eget språk, men det är inte lönt att försöka skriva det ens, för jag kan ändå inte få det riktigt som det ska vara, med all dess blandning av engelska och småländska. Men jag ska aldrig glömma den kvällen, aldrig glömma den trötta gamla rösten, som talade och talade, aldrig glömma det varma lilla köket, där gulnade porträtt från Sverige stirrade på en från väggarna, och väggklockan tickade och slog sina hesa, surrande slag medan skymningen föll allt tätare och whippoorwillen, nattens sångare, började slå sina drillar i ekarna utanför. Då och då kom en djup suck från Karolina, allteftersom minnena rullades upp, och för var gång hon suckade räckte Erik ut handen med en tafatt rörelse och strök henne över skuldran eller knät, medan hans röst blev varm och öm, när han sade: »ja du mor, det var då!»

De hade inte varit så unga heller, när de lämnat hem och fosterland för ovissa öden – han över förti år och hon litet mindre. Fem barn från sex till aderton år, och alla skulle med. Pengar till resan fingo de ihop genom att sälja gården och hålla auktion på allt lösöret. Det var en svår dag, och Karolina stönade till när hon tänkte tillbaka på den – och en svår kväll, när de alla sutto i det skövlade lilla hemmet och begrundade de dagar, som gått och de skrämmande ovissa, som skulle komma. Släktingar hjälpte dem så gott de kunde med lite mera pengar, men det blev inte mycket över, när resan betalts. Det var inte då som nu, att ge sig över oceanen. Tredjeklasspassagerarna måste ha sina egna sängkläder och sin egen matsäck och söka sig en vrå att sova i var de kunde hitta den. Båten var liten och usel, storm oavbrutet, och barnen och de själva så förbi av sjösjuka och elände, att de voro mer döda än levande, när de äntligen kommo till Newyork. Och där fick Karolina sin första, stora chock. De fina fjäderbolstrarna hon tagit med att ligga på, och som hon i sin oskuld trott, att hon skulle få föra med sig till det nya hemmet, dem måste hon vräka i sjön. Ingen fick ta med sig sängkläderna i land, och mången tår fälldes bara för den skull, redan innan de satt foten på Amerikas jord.

Genom konsulatets hjälp fick Erik sin jord långt fjärran iväg, uppe i Norra Minnesota. Tåg fanns, som stannade så nära hans nybygge, att det bara var trettio engelska mil för honom att gå till fots, och en liten stad vid ändstationen, där han kunde inköpa allt vad han kunde behöva att börja med. Trettio engelska mil – det är fem svenska, och mången tycker kanske, att det var just inte så nära. Men då var det bara en liten bit i deras ögon, som delade ut landet, och det fanns nybyggare, som valde sina homesteads tjugu, trettio svenska mil från närmaste järnväg, därför att jorden var bättre och arealen blev rikligare tilltagen. Men Erik tyckte, att vad han fick var mycket nog – 160 acres. Att det var ett mycket stort stycke vildmark att odla upp är ett som är säkert, och att Erik plötsligt kände sig som en väldig godsägare är lika säkert.

Men vad skulle han göra med Karolina och alla barnen? Att dra dem med upp i skogarna, när det ännu inte fanns så mycket som den uslaste koja att hysa dem i, det tyckte han var nästan för hårt, och så beslöts det efter mycket resonerande, att han skulle lämna dem hos en gammal släkting, som hade ett homestead i södra Minnesota och låta dem stanna där, tills han kom så pass i ordning, att han kunde bjuda dem ett eget hem. Och så blev det. Med den äldsta pojken, som var femton år, drog Erik i väg ensam norrut med sin karta och sina homesteadspapper, i den lilla staden vid ändstationen köpte han ett par hästar, en plog och andra nödvändiga redskap, lite hushållssaker – det fick visst stanna vid en kaffepanna, en stekpanna, ett par muggar och en kastrull, lite salt mat, en säck mjöl och en bössa. Och så rustad vände han hästarna åt det håll, där hans hem skulle skapas.

Det var en lång väg och en svår väg. Över gröna små gläntor gick den, runt sjöar, genom väldiga, svarta skogar, där träden stodo så tätt, att de måste hugga sig väg med yxan för att vagnen skulle komma fram. Det tog tid att hugga och såga ned de väldiga trädbjässarna, och ibland kunde de på en dag kanske inte hinna mer än en engelsk mil. Men vädret var strålande och vårvarmt, solen sken och fåglarna sjöngo, och villebråd var det gott om, så svälta behövde de inte. De mötte både varg och björn mer än en gång, men aldrig blevo de angripna, och Erik hade alltid bössan till reds. Fast Gud allena vet väl om han lyckats träffa – han hade knappt haft en bössa i sin hand förr. Det var annat än Småland, det här, annat än att bryta sten så lång dagen var. Herregud, han hade knappt sett en sten på hela vägen en gång! Och jorden var svart, fet, doftande mylla. Han brukade ta den mellan händerna och smula sönder den och lukta på den. Så härlig den var! Men det var inne i skogarna.

Så en dag hörde de en flod brusa, och då voro de nära framme, det visste de. Hittade de nu bara en liten sjö västerut, så var allt som det skulle vara. De hade träffat en annan nybyggare en dag, och han hade pekat ut hur de skulle gå. Den lilla sjön låg där glittrande och blank i eftermiddagssolen, på ena sidan sluttade långa gröna marker nedåt mot den, och på andra sidan trädde Erik, pojken Adolf och hästarna ut ur skogens djup. Ja, där var det, de hade bara att runda sjön, så voro de hemma. Ja, hemma! Fastän det inget hem fanns än, ingen människa var där att hälsa dem välkomna, fastän bara skogens vilda djur bodde där – så voro de ändå hemma. Det var deras eget att bruka och bebygga och göra vad de ville med.

»Då grät jag!» sa Erik. »Men pojken han hurrade, och rätt va de va, så måste ja skratta. För de kändes ändå gott på nåt vis att släppa hästarna på bete på egen mark och lassa å vagnen å veta, att en va där en sulle.»

Hela den långa, ljusa kvällen strövade de omkring, följde utstakningarna och togo sin kungliga egendom i betraktande. Så när som på den täkten, som stupade grön och slät ned mot sjön, så var allt skog och sumpmarker. Men inte så värst sumpiga heller – det var gott fall, och med lite dikning skulle där snart vara torrt. Skogen var väldig och tät och svart. Erik hade aldrig sett så’na träd. Och aldrig så många konstiga fåglar och djur heller. Han såg märken både efter älg och rådjur – han såg andra spår också, som han lärt sig vara efter björn, och många, som han inte alls begrep sig på. Den natten sovo de under en vajande hängbjörk, och hästarnas frustande och fåglarnas sång var det enda, som hördes i tystnaden.

»De va mest som te ligga hemma», sa Erik och smålog ännu litet åt detta första minne. »Vi hade två hängbjörkar utanför huset där, å iblann så visslade trastarna om natten. Å fast ja var i Minnesota, så kunde ja se stjärner, som ja kände igen också, å hästarna beta å lät likadant som hästarna hemma. Å Adel han sov me armen under huvet, å sjön skvalpa te lite imillanåt. Ja glömmer allri den natten – ja kan känna än hur gott de lukta av di röa blommerna, som växte blann gräset. Å när ja somna så sov ja så gott å drömde, att ja va hemma på Lövhultet igen och skulle te å ut å slå.»