»Ja, när vi tävlade om vem som var styvast i att stava ord.»
»Tävlar ni om det?»
Min röst lät nästan lika häpen som jag kände mig, och flickan stirrade moltyst på mig.
»Har allri ni gjort de då?» kom det sen.
Jag skakade på huvudet och talade om, att jag var nykommen till Amerika och inte hade reda på något vidare om seder och bruk i landet. Det förstod hon då, men hon tyckte det var konstigt, att det fanns ett så härligt land på jorden, så man slapp lära sig stava. Jag nändes inte beröva henne hennes gyllene Utopia-dröm, utan bad bara stilla om vidare upplysningar, och dem gav hon villigt och snabbt. Vartenda år, innan terminen var slut, tävlade de i stavning berättade hon, och det var så livat som helst.
»Men Olena har väl slutat skolan?» frågade jag.
»Hon ja! Hon är femti år så visst som ett. Men hon kommer te stavningarna i alla fall. Å de gör dom ju allihop runtikring. Men i år klådde jag ’na. Hon kunde inte stava te Thoroughly. Hon glömde sista h:et. Å nu ä hon så arg så!»
»Far du alltid och hämtar korna med häst och vagn?»
»Ja, de va så klart! Inte går man välan heller! Nu måste jag ge mej i väg, för den bruna ser ut, som om hon tänkte ge sej ut i vetet. Hon ä allti alldeles vådli. Nu ä hon där – hoj!»
Hästkraken fick sig en snärt, den unga damen stämde upp ett krigstjut, som kunnat göra en indian avundsjuk, och i rök och damm försvann hela ekipaget runt en krök på vägen, och jag vandrade vidare med nya funderingar i mitt huvud. Jag tänkte på vad en bonde skulle säga hemma, om den, som skulle hämta korna tog häst och vagn och åkte efter dem, när tiden var inne, i stället för att lunka på sina egna ben den halva fjärdingsvägen. Naturligtvis sparade det både tid och besvär, men i alla fall! Och det där med stavtävlingarna! Det var nog ingen dum idé, när man tänkte efter, men inte skulle nån människa hemma kunna komma på något sånt. Inte ha vi ju förstås heller så konstiga ord att stava till, med en sådan hop onödiga bokstäver i, som ingen levande människa nånsin kan tänka på att ens försöka tala ut.