Nej, hon hade nog rätt på sitt vis, smålandskärringen, tänkte jag och småskrattade. Hon, som satt i en järnvägskupé och lyssnade på några svensk-amerikanare, som talade engelska med varann och som, när hon till slut inte kunde bärga sig längre, vände sig till en annan kärring, som satt bredvid och sa: »En har möcke å tacka Gud för, att en kan tala som en redi mänska.»
Jag gick ännu och hade roligt för mig själv åt den gamla historien, när jag hörde hästtrav bakom mig och fick se en ung man, som kom travande med två löshästar, medan han själv red den tredje. Han såg ut som klippt ur en wildwestfilm, med fransade vida cowboybyxor, vidbrättad hatt, klart blå skjorta och en röd sidenhalsduk ledigt knuten kring halsen. Ansiktet var så solbränt, så det nästan var svart, och det ljusa håret såg så löjligt barnsligt ut, där det stack fram under hattbrättet i små förföriska lockar.
»Hello!» sa han och höll in alla sina hästar.
»Hello!» sa jag igen och fullständigt försjönk i betraktande av den första levande, tvättäkta, inte-på-bio-hjälte cowboy, som någonsin mitt hänryckta öga skådat. Och tre gånger fick han fråga om jag var på »hikingtrip», innan jag hann sansa mig så pass, att jag kunde klämma fram ett svagt:
»Yes.»
»Alone.»
»Yes.»
»Yes.»
»Take my horse. I take one of the others myself. – Ta min häst, jag tar en av de andra själv. Och så ta av er ryggsäcken också.»