Innan jag visste ordet av satt jag på hans häst, medan han justerade stigbyglarna och spände åt sadelgjorden lite bättre. Med ett enda språng satt han på en av de osadlade löshästarna, tog den andra vid tygeln och travade i väg, som om det varit den naturligaste sak i världen att plocka upp vandrande damer vid landsvägskanten och låta dem rida med ett stycke. Och det var det väl också enligt amerikansk vänlig sed. Min ryggsäck hade han bundit fast vid sadeln med ett par remmar, så jag kände mig lös och ledig och belåten och hade bara att låta traven gå. Inte ett ord sa han, och inte ett ord sa jag. Sadeln knarrade och solen sken, och dammet höljde in oss i en tät och hostretande slöja. Han frågade inte vart jag skulle, inte talte han om, vart han tänkte sig – inget sa jag och inget sa han. Alla tre djuren travade i bredd, den långa svingande traven, som är så typisk för västerns hästar, jämn och glidande, utan stötar och utan avbrott, en liten vind fläktade då och då och blåste undan dammet, och ibland redo vi som genom långa tunnlar av skuggande träd, ibland mitt ute i heta solen.

Vi hade säkert ridit en timme eller mer, då han plötsligt höll in hästarna vid en korsväg och sade:

»Jag ska in hit å hälsa på far å få mej lite mat. Ska ni följa me? Stugan ligger där borta.»

Han pekade på en liten röd byggning, som låg mitt i en träddunge och såg så innerligt, oskuldsfullt svensk och inbjudande ut.

Törstig var jag och hungrig med, och de ljusa små lockarna under den sköne ynglingens hattbrätte verkade så pålitliga, hans ögon så vänliga och beskyddande, att jag utan vidare funderande sa:

»All right, tack så mycket.»

Trav igen och uppsvängning framför den röda stugan. Så fort vi stannat gick dörren upp, och en skäggig gammal man stack ut huvet och nickade. När han fick syn på mig spred sig ett stilla grin över hela ansiktet, och medan han långsamt och eftertryckligt blinkade med ena ögat, sa han:

»Jojatackarja – är de sweethearten din, dä, John?»

Det var inget märkvärdigt alls i det yttrandet och inget illa ment heller, det hördes på rösten. Men det märkvärdiga var, att han sade det på svenska! Och när det gick upp för mig, och jag såg hur ursinnig John såg ut, så började jag skratta förstås och sade – också på svenska:

»Neej då! Han plockade opp mej på landsvägen bara för att han var snäll.»