Då var det deras tur. Aldrig har jag sett ett par människor se mera konfunderade ut, och medan jag långsamt och eftertryckligt blinkade med ena ögat satt jag kvar i sadeln och lät ett stilla grin sprida sig över mitt ansikte. En så trogen och noggrann kopia jag kunde åstadkomma av gamlingen nyss.

En lång stund stodo de alldeles tysta och bara stirrade. Så muttrade John för sig själv: »Well, I’ll be damned.» Men gubben stod alltjämt och bara såg och såg. Så knep han sakta ihop det andra ögat, och samma obeskrivliga grin lyste upp hans skäggiga ansikte:

»Ja tror stinta ä svensk ho, John. Jämmaligen, om ho int ä svensk!»

»Det stämmer!» sa jag och svängde mig ned från hästen. »Och jämmaligen tror jag inte ni ä svensk också.»

Då var det slut med Johns övernaturliga allvar och tystnad. Han slog sig på benen och stämde upp ett skratt så smittande klart, att vi inte hade annat att göra än följa med, både gammelfar och jag. Och när vi hämtat oss lite så fick jag ett par rungande handslag, och bjöds in i stugan.

Där var fint och blankt och rent, så det sken om det – spisen var svart och nyputsad med blixtrande nickelbeslag, golvet var vitskurat med rödrandiga trasmattor, en bukett blommor satt stadig och tät instucken i ett glas mitt på bordet och vaxduken, som den stod på, var utan fläck och vank. Väggarna voro målade i en stark ljusblå färg och fulla med fotografier och oljetryck, mest från Sverige förstås. Det stod inte på två minuter förrän gubben satt med kaffekvarnen mellan benen och malde för brinnande livet, medan jag gav alla önskade upplysningar om min person: föräldrar, syskons antal och ålder, om de voro gifta eller ogifta, varifrån i Sverige jag var, vad jag gjorde i Amerika, hur länge jag skulle stanna, om jag tjänade mycket pengar på min skrivning, så att det kunde betala sig att slita ont och skala omkring så där på vägarna? Allt var så precis svenskt och likt landet hemma, att jag inte hade ett ögonblicks tanke på, att jag egentligen satt mitt ute i Amerika och inte alls var i Sverige.

När jag talat slut kom turen till mig att fråga. Gamlingen var från Hälsingland och hade bott i Amerika i trettio år. Om jag nånsin hade varit i Hälsingland? Jaa då! Då makade han sig närmre och lade sin hand på ryggstödet av stolen jag satt på och sken, sken i hela ansiktet. Sen var det inte svårt att få honom att tala. Gumman hans var död för fem år sen, och John, den stora drasuten till pojke han hade, var kopojke på en stor ranch några mil längre bort. Det var dit han skulle nu med hästarna, som han varit och hämtat vid järnvägsstationen – han brukade hälsa på far sin, när han hade ärende åt det hållet. Hur det gick att sköta allt ensam? Åjo, det knallade i väg. Inte var det ju som att ha kvinnfolk i gården, men inte större än farmen var, så redde han sig på egen hand. Ibland på vårar och höstar måste han ju leja lite hjälp, men annars gick det som det gick. Maten då?

»Det finns ingen som lagar sån mat som farsgubben?» sa John och smålog mot fadern, som just gick och pysslade med kaffepannan. »Du ska se han bjur dej allt på grub – ja får nog rida ensam härifrå, jag.»

»Betcha!» sa gubben och log tillbaka. »Den hära stinta ska ja int låte gå i förste tage. Va dä likt nå dä! Vi ska tale om gammellande vi, å ho kan stanne här så länge ho vell. Sämmer ska ja inte ställe för’a, vet du.»

Efter en timme red John sin väg, men jag satt kvar i det blåmålade köket. Inte ett smul fick jag göra för att hjälpa gubben med middagen. »Va dä skäl i dä?» svarade han varenda gång jag gjorde en ansats till att göra lite nytta. Och så viftade han med sina stora nävar och hade mig att sitta ner igen. Så behändigt som han skötte om allting – och så rent och fint och prydligt! Han diskade kaffekopparna och sköljde och torkade, han skalade potatis och skar upp skinka till stekning, han hämtade in selleri från trädgården och ett stort fat mogna, härliga persikor, han plockade under många hemlighetsfulla blinkningar fram ett krus hembryggt, förbjudet öl, och han dukade bordet fullt med de läckraste saker. Allt medan han pratade och frågade och undrade och berättade. Och när vi efter väl undanstökat mål framåt eftermiddagen sutto ute i »porchen» – den med myggnät omhägnade verandan, som nästan alltid finns i ett amerikanskt hus, är det än aldrig så enkelt – så talte han mellan blossen på sin gamla pipa om för mig hela sitt liv. Så enkelt och tryggt och troskyldigt, som om jag varit hans närmaste vän och inte bara en främling, som kommit in från vägen, och som han aldrig skulle se mer. Och genom allt gick en skälvande längtan efter »gammellande» – efter Sverige, efter Hälsingland och hembygden. Det var, som om han inom sig hade ett altare, där han hopade allt av tillbedjan och kärlek han ägde, och det altaret var »gammellande». Hans röst, som annars talade så starkt och högt, att den riktigt dundrade fram orden, blev med ens så stilla och mild och varsam, när han satt och mindes högt om fäbodar och berg och fiskesjöar och älgjakter och skog och snö.