Och jag bara lyssnade och lyssnade, medan luften blev allt svalare omkring oss, och solen helt sakta började luta mot väster. Genom den halvöppna dörren såg jag en skymt av kökets blåa väggar och hörde väckarklockans tickande. Det var så stilla, så ljuvligt tyst och svalt – bara den gamla rösten muttrade oavlåtligt, och mitt inne i det vilda skägget lyste ett par förunderligt klara blå ögon, vänligt och lugnt. När han reste sig till slut för att gå och sköta om djuren i ladugården, så gick jag med, mjölkade ett par kor och fick mig en stor skopa mjölk till tack för besväret.

Och så sade jag farväl och vandrade vidare, med den gamla rösten alltjämt sjungande i mina öron om Sverige, Sverige ...

*

Dagarna gingo och milen ledo. Ibland stannade jag ett par dar och hjälpte till med arbete på en farm – alltid hos svenskar, och alltid fann jag hos dem alla en snygghet och renlighet utan vank och brist och ett vänligt intresse för främlingen, som kom från deras eget land, och som därför aldrig förblev främling många timmar. Och alltid, alltid hos de gamla en ömhet utan gräns för det landet där de fötts, för Sverige sådant de mindes det, sådant det stod kvar i deras hjärtan. Det var, som om de talat om ett barn de älskade, på samma gång som de själva voro barnen och det modern – de skylde över dess brister och logo milt åt dess litenhet, dess efterblivenhet och ville aldrig riktigt gå in på, att Amerika var bättre. Om man ansatte dem med såna frågor svarade de undvikande:

»No», kunde de säga, »inte ä Amerika bättre, men de ä så mycke större på alla di vis å en kan tjäna mer pengar här. Å så kan ju barnen slå sej bättre fram här än där hemma.»

Det är sant – man kunde nog träffa på sådana också, som svor och domderade och tog alla makter till vittne på, att de visst aldrig ville se Sverige igen för sina ögon, men pratade man lite längre med dem, så kröp det fram till slut, att hade de bara pengar så ... nog skulle det vara roligt att komma hem ett tag och se, hurudant där var nu. Det var aldrig lönt för någon att försöka säga ett nedsättande ord om Sverige, då fick han svar på tal och det kvickt. Ånej, »gammelandet» glömde de inte, och på något sätt stod det dem närmare än hela Amerika, om de också bott där större delen av sitt liv.

Jag minns så väl en dag i början på september, när jag trampade vägen fram i en hetta så intensiv, att luften gungade för ögonen, och det kändes som om lungorna skulle brista för vart andetag. Jag hade hunnit till Wyoming nu, med bil och tåg och ridning och alla möjliga underliga sorts fortskaffningsmedel – dock minst på mina egna ben. Den mesta delen genom ökensträckan hade jag fått åka på en benzinbil, men nu skulle den inte längre, och med förtvivlan i hjärtat lunkade jag den dammiga vägen framåt mot den avlägsna järnvägsstationen, där mitt fasta beslut var att ta tåget till Salt Lake City och karaktärslöst överge trampens arbetssamma om ock ombytliga liv. Bäst som jag gick där och flåsade, hörde jag vagnsrassel bakom mig, och när jag vände mig om fick jag se ett stort hölass komma vaggande, och högst uppe på toppen satt en gammal man i bredskyggad halmhatt och blå overalls. Jag stannade så fort jag såg lasset, i brinnande förhoppning om att bli bjuden på åka. Och det slog inte fel heller.

»Have a lift?» Jag undrar hur många gånger jag hört det vänliga tillropet därute. »Vill ni åka med?» Och naturligtvis vill man åka med, när man är halvdöd av värme och törst, och ryggsäcken känns som bly mellan skuldrorna om den också är aldrig så lätt. Så jag sade tack denna speciella gången också och hissades upp med kläm av en hård näve och placerade mig i det mjuka höt bredvid min ädle välgörare. Vi började genast att prata förstås, och samtalet rörde sig till att börja med uteslutande om fotvandringar och järnvägar och resor och sånt, som det kan vara höviskt och bildat att främlingar resonera med varann om. Så sa gubben plötsligt:

»We-ell! Next year I’m going home to the old one. And that’s a mighty long trip I can tell you, girlie. – Nästa år ska jag hem och hälsa på den gamla och det är en väldigt lång tur ska jag säga er, flickunge.»

»Var bor hon då?» frågade jag lite förvånad, för jag trodde han menade sin mor, och jag kunde inte begripa hur i all världen hon kunde bära sig åt med att ännu vara i livet och ha en så gammal, vitskäggig son.