»Hon?» sa han och smålog.
»Ja, den gamla.»
»Å, jag menar mitt gamla land – Sverige. Det är ’min gamla’.»
»Min också», sa jag.
Då tittade han på mig under buskiga vita bryn, så räckte han ut handen och sade:
»Better shake then – ja menar, då ä de bäst vi tar i hann.»
Och det gjorde vi – högtidligt och allvarligt och lite rörda, båda två. När vi sedan tillräckligt hunnit förvåna oss över och dryfta detta egendomliga sammanträffande, frågade jag:
»Reser du bara över för att hälsa på, eller tänker du stanna kvar hemma?»
»Bet att ja ska stanne!» svarade han. »Ja har gått här och längtet hem i så månge år, så nu orker ja inte längre. Nog för att ja tycker bra om Amerika, det gör ja visst de, men ja skulle tycke om å få dö i Sverige i alle fall. Å de samme säjer gumman min. Å nu i denne dan som ä i da, så ä de jämt nie måner å elve dar tess vi segler. Dä låter bra nog länge de, men när en har vure härute i över förteti år så ä då inte nie måner så rasanes mycke.»
»Tänk att du vet så precis, hur många dagar det är över den nionde månaden till och med.»