»De tror ja dä!» sa han och myste. »Mor å ja vi stryker allt en da om sänder i almenacka vi, så inte ä dä nån fare på att en ska komme för sent te båten inte.»
»Men farmen då?»
»Den tar pojken vår hann om. Han har geft se nu i sommer, så nu grejer han sej. Å så har vi en pojke hemme, som vi ska bo hos. Jojomän. Å lite har vi allt mä oss hem, mor å ja, så inte ska vi behöva ligge nån te last så länge nån åv oss lever. Nänämän.»
»Du är från Värmland kan jag höra.»
»Nä kan du höre de! Då må du väl ha vuri i Värmland sjôl då?»
Och sen kan man inte precis säga att det blev några pinsamma pauser i samtalet oss emellan under hela den långa vägen till stationen, dit gubben skulle med höt. Det tog oss ett par timmar att komma dit, men ingen av oss hade tråkigt ett ögonblick, och när vi fick höra av stationsföreståndaren, att det skulle dröja två timmar till, innan tåget västerut väntades, så spände gubben resolut ifrån sin häst och slog sig ned på en bänk med mig i trofast väntan. När tåget äntligen kom, så tog han mig stadigt i handen och sade:
»Vi träffes i gammelande om du har dine väger åt mine kanter nångång.»
»Ja, hos ’the old one’», ropade jag, när tåget ångade ut, och fick ett brett, strålande leende till svar.
MORMONER.
Så kom jag till slut till Salt Lake City – mormonernas huvudstad. En kväll i solnedgången kom jag, trött och dammig och glad att äntligen vara vid målet, och när jag steg av vid stationen med säcken på ryggen och klampade gatan fram, var jag så utledsen åt allting, att jag knappt iddes titta upp en gång. Jag bara längtade efter ett hotell, ett bad, lite mat och en säng. Men hur det var, så kunde jag inte låta bli att lägga märke till, att jag gick i en luft, som liksom var rosenfärgad, och till slut såg jag upp – och tvärstannade. Jag tror inte jag skrek till, men det skulle inte heller förvåna mig om jag gjorde det, jag vet bara, att jag stod stock still och bara stirrade. Aldrig i mitt liv har jag sett något sådant, och aldrig mer får jag väl se det heller. Jag såg en stad full med spiror och torn och vita hus, jag såg skimrande gröna parker och planteringar, och jag såg en blossande, flammande, lysande västerhimmel med färger så otroliga, med en prakt så bländande, att hjärtat nästan stannade i bröstet. Och fjäll – buktiga, skarptandade, fantastiska, vilkas sidor liksom återspeglade all himlens färger, medan konturerna mildrades och flöto bort i ett purpurfärgat dis, som stod och skälvde och böljade på något förunderligt sätt.