I tabernaklet finns världens största orgel dessutom – den har mellan sex- och sjutusen pipor, och innan moderna tider hann göra sitt intåg, så fordrades det åtta man bara att trampa luft. Nu går det med elektricitet, som allt annat.
Jag kom till att tycka om Salt Lake City, och ju mer jag såg av det, dess mer tilltalade det mig. De låga husen inbäddade i mörk grönska, de otroligt rena gatorna, där dag och natt kristallklart vatten spolade genom rännstenarna – det kom från källor uppe i bergen och sökte sig väg ned till dalen – de böljande fjällens undersköna linjer, himlens genomskinliga blå och solnedgångarnas fantastiska färgspel. Ibland brukade jag rida uppåt bergen vid skymningsdags, rida genom oändliga fält av vilda solrosor, som frasade mot stigbyglarna och ofta voro högre än mitt huvud, så jag red som i en förtrollad djungel, som i gröna, täta gator av bittert doftande stjälkar, och över mig och bredvid mig hängde gyllene jätteblommor. Och när jag hunnit högt nog upp, så kunde jag se Salt Lake längst ut i väster som ett glimmande hav av blod och purpur och guld, som solen sakta sänkte sig i. Då blev allt på en gång dött och grått nere i staden, tills lyktorna började blossa som blomster av eld. Men bergen glimmade ännu i prakt och härlighet och vesperringningen trängde upp och flöt vida genom den stilla luften.
Ja, jag tyckte om Salt Lake City och jag tyckte om mormonerna också. Jag menar inte alls deras religion, ty den har jag för lite reda på, för att våga yttra mig om, men jag menar som människor – att vara med och umgås med och tala med. Glada, vänliga, gästfria, alltid färdiga att stå till tjänst, alltid beredvilliga att göra sitt yttersta för främlingen, som visade intresse för dem och deras stad. Jag kom dit med den fasta föresatsen att stanna tre, högst fyra dagar, och jag blev där i tre veckor. Man ska aldrig bestämma på förhand! Det är så mycket med det jordiska, och rätt vad det är, så kommer det något emellan, som man aldrig beräknat. Inte hade jag kunnat ana, att jag helt plötsligt skulle stöta på en liten svensk dam, en gammal vithårig gumma på nära sjuttio år, som vandrat »over the plains» på sextiotalet, och som ännu kunde fås att tala den bredaste, härligaste skånska, fast det var mer än sextio år, sen hon lämnade Sverige. Alla de hundra milen hade hon vandrat genom öknar och öde land, hon, som de andra pioniärerna, och hon kunde berätta om farorna och fasorna, så den vildaste äventyrsroman blir blek och till intet vid jämförelsen. Om indianer och vilda djur, om svält och törst, om bortrövade barn och plötsliga överfall i nattens tystnad, när de alla gått till ro inom sin vagnborg. Susande pilar och knallande bössor, flammande eldar och vilda skrik. Ja, det var en fest att höra henne. Kväll efter kväll kunde jag sitta och lyssna, timme efter timme till den spröda, tunna rösten, och se på den bräckliga lilla gestalten, som härdat ut och gått igenom så otroligt mycket.
»Little daughter», kunde hon säga. »Little daughter – I was only such a little one, seven years old. But oh, how well I remember it all.» – Lilla dotter, jag var bara en liten en, sju år gammal, men å så väl jag minns det alltsammans.
»Yes, little mother», sade jag. »Jag hör, att ni minns.»
Hon kallade mig alltid »little daughter» – jag vet inte om det är mormonsed eller om det var, för jag var svenska som hon, och det föll sig så naturligt att jag kallade henne »little mother» till svar.
Många människor träffade jag hos »little mother» – alla mormoner och alla lika vänligt intresserade och färdiga att hjälpa med råd och dåd. Aldrig någonsin gjorde de ens en antydan att tala för sin lära, att värva en proselyt, men de tyckte mycket om, när man frågade dem om lite av varje, som rörde deras religion och svarade gärna och villigt, och de hade ogement roligt åt alla galna historier, som voro i svang om dem och deras lära. Det är minsann inte bara andra länders folk, som inte ha reda på något om mormonerna – i Amerika tycks de inte veta mycket mera, åtminstone inte i de bredare samhällslagren. Att mormonerna äta barn och såna där vanliga små enkla frimurarmysterier är ingenting sällsynt att få höra, och en mycket utbredd tro är, att de ha – horn! Jag har hört folk på fullt allvar försäkra det, och en mormondam, som jag träffade – förresten en av Brigham Youngs talrika döttrar – berättade en historia, som hänt en av hennes väninnor på en resa, och som bevisar hur vidskepliga människor kan vara ännu i dessa dagar. Det hade varit en kongress någonstans i de östra staterna och en mycket fint bildad och mycket högt uppsatt dam sändes från Salt Lake City som delegerad. På hemvägen fick hon sällskap på tåget med ett par amerikanska damer. När dessa fingo höra, att hon hade sitt hem i Utah blevo de intresserade och frågade, om hon möjligen kände några mormoner, eller åtminstone om hon sett några. Joo då, sa hon, det hade hon visst det. Flera stycken.
»Är det sant, att de ha horn?»
Nu besatt denna dam humorns gåva, och hon svarade allvarligt, att ja, det var nog så tyvärr, att en del mormoner hade horn. Hon besatt mera – nämligen en ganska stor förhöjning på hjässan strax ovanför tinningen, och den kom hon att tänka på nu. Och så sa hon lugnt:
»Jag är mormon, förresten, så jag kan vara exempel på, att det är sant det där med hornen.»