Hur själva benämningen »mormoner» uppkommit kan kanske vara av intresse att i allra största korthet berätta. Mormonerna själva anse, att 600 år före Kristi födelse en liten koloni troende utvandrade från Jerusalem, av Gud visades vägen till Amerika, där de bosatte sig, och från dessa mormoner härstamma indianerna. Med denna skara följde profeter, och under århundradenas lopp ristades koloniens historia ned på metallplattor, på hebreiska. Den siste profeten hette Mormon, och han gjorde ett sammandrag av alla plattornas historia. Hans son visade sig i en uppenbarelse för Joseph Smith på 1800-talets början och berättade var plattorna voro dolda, Joseph fann dem och lät trycka dem till sitt folk att läsa under namn av »Mormons bok». Därav kommer benämningen mormoner. Denna bok är ytterst märklig och intressant och kan köpas av vem som vill i Amerika. Den utgör, jämte bibeln, kyrkans grundval.

År 1830 grundade Joseph Smith mormonernas kyrka, eller, för att nämna samfundet vid dess rätta namn: »De yttersta dagarnes Helige». Efter svåra förföljelser, varunder den alltjämt växande skaran av anhängare fördrevs från den ena staten efter den andra, blevo slutligen Joseph och hans bror Hyrum Smith skjutna av en »svartmålad mobb» 1844, och man hoppades allmänt i Amerika, att efter det denna exekution gått av stapeln hela det mormonska samfundet skulle dö ut. Men det gick inte så. Brigham Young uppstod och åtog sig att leda sina trogna västerut – ut till de okända vildmarkerna – när de till slut även blevo fördrivna från staten Illinois. Det var på vintern 1846.

Om den färden har jag hört människor tala, som själva varit med – en man och en kvinna, båda nära nittitalet, men ännu fulla av minnen från denna första, ohyggliga vandring »over the plains». Efter dem kommo många, ack så många, och alla hade hart när otroliga lidanden att utstå i öknarnas hetta och köld. Ingen hade det dock så svårt som dessa första, men kanske gingo heller inga med så brinnande tro och entusiasm som de. Vägen visste de inte, kunde endast fråga sig fram bland vänligt sinnade indianer, och sådana fanns det inte många.

Mitt i vintern måste de ge sig av för att undkomma förföljelser, och de lidanden de utstodo kan man knappast göra sig en föreställning om. Köld, hunger, törst – jagade som vilda djur av indianerna, ständigt spejande och i skräck för överfall, men ändå med knutna nävar och sammanbitna käkar trampande sin väg fram, vissa om att Gud ej skulle överge dem, att han skulle föra dem fram till härlighet och vila. Fram till den fjärran dal, där Han för deras överstepräst förkunnat att Zions härligheter väntade dem.

Och äntligen, äntligen i juli 1847 kommo de fram till Salt Lakedalen. Tro inte den då såg ut som nu: grön, skuggig, med böljande gräs och sorlande källor. Ånej – den var som en sandöken den också, full av tistel och buskar, lik de obarmhärtiga slätter de kommit över, och inga Zions härligheter väntade dem. Men Brigham Young befallde halt, han ropade, att detta var den dal Gud i en uppenbarelse låtit honom se, och här skulle de bygga och bo. Och med honom i spetsen sjönko de på knä och tackade himlarnas herre, som till slut fört dem fram till sitt eget land. Det var inte så många, som höjde lovsången – av de över trehundra, som börjat vandringen, kommo ej mer än 119 fram, därav tre kvinnor och några små barn. Resten hade omkommit på vägen av köld och hetta och törst och indianernas pilar.

Brigham Young var en herre, som inte lät tiden rinna sig ur händerna. Läger slogs, tält restes, arbetet börjades, vatten fanns och skog tillräckligt utefter strömmarna att bygga hyddor av, och i september var den första timmerkojan byggd. Den finns ännu kvar som ett minnesmärke, och man kan få se den på tempelområdet, dit den är flyttad och placerad under en marmorpergola. Den är så primitiv, den lilla stugan, så rörande med sina grova stockar, sitt lilla fönster och den tunga dörren, som har mer än ett märke efter indianpilar. På gaveln hänga ett par klumpiga hjul – de ha suttit på två skottkärror, på vilka man och hustru skjutit sitt fattiga bohag och två späda barn genom öknarna, över bergen och dalarna, mer än tvåhundra svenska mil.

Ett par timmar innan jag såg detta, hade jag hört två gamla röster tala om det de upplevat, det de mindes. De två hade sett den här stugan resas, hade varit med, när mannen och hustrun kommo skjutande sitt bohag och sina barn på dessa hjul. Och ändå – ändå tror jag inte själva Egyptens pyramider kunna komma mig att känna mig mera liten, mera tillhörande en ny och ung tid än jag gjorde nu, inför dessa reliker från år, så nyss svunna.

Jag stod inne på tempelgården och betraktade dem, bakom mig strävade templets spiror upp mot himlens blå. Hade jag inte nyss hört, att under tjugu års tid, ända tills järnväg byggdes upp till granittagen, måste blocken till detta tempel fraktas fram med oxspann. Fyra spann oxar och fyra dagar tog det att forsla fram varje block – och nu, efter fyrtio års arbete står det där, stängt och heligt. Får ej beträdas annat än av dem, som strängt följa sin kyrkas bud, och då endast med bara fötter. Det finns gott om mormonska kyrkor runt om i staden och staten, och in i dem får vem som vill gå, men templet är heligare – i det får endast de utvalda inträda, och de, som vigas inför dess altare kunna aldrig skiljas i detta livet, det äktenskapet måste vara intill döden.

Där borta åt vänster kunde jag se en smäcker kolonn resa sig, krönt av ett par vilande måsar – »Sea-Gull»-monumentet. Det har en vacker historia, som jag måste berätta. Redan året efter det mormonerna kommit till Zions dal, hade de börjat sitt arbete att tvinga öknen att blomma under sina händer. Fem tusen acres jord voro under kultur, och av dem över niohundra sådda med vintervete. Det var på våren 1848, och vetet började just skjuta upp en späd brodd, som lovade gott för kommande skörd. Så oändligt mycket berodde på den skörden – liv och bröd åt alla dem, som nu hunnit draga in i dalen och rastlöst arbetade på att odla den. Då nalkades olyckan ur skyn. Otaliga gräshoppor kommo flygande och slogo ned på veteåkrarna och drogo fram över dem tills de sågo ut, som om elden härjat dem. Allt vad tänkas kunde, gjordes av de förtvivlade människorna för att utrota skadedjuren, men göra vad de ville, så hjälpte ingenting. Nya svärmar kommo, och till slut måste man ge upp allt hopp om att kunna rädda ens en acre. Då kom hjälpen. Också ur skyn, med ett sus av vita vingar. Måsar – tusenden och tusenden av måsar. De slogo ned på fälten så dessa liknade snödrivor, och kastade sig över gräshopporna, åto och åto och lämnade inte ett liv kvar. Sen lyfte de och styrde ut mot Salt Lake. Så blev skörden räddad så pass, att det inte blev fullständig hungersnöd, och sen dess är måsen helig i Utah – skyddad av lagen, och det är med straff belagt att döda en enda ättling av dessa vita frälsermän, som kommo, när nöden var störst.

Tabernaklet, som klumpigt och med besynnerlig skapnad reser sig lite längre bort, är kanske en av de märkvärdigaste byggnader i världen. Det är byggt efter anvisningar av Brigham Young, som i sin tur uppgav sig ha fått tillsägelse av sin Gud i en uppenbarelse, att så och så ska huset göras. Han var varken arkitekt eller annat – hela hans studietid belöpte sig visst till sju dagar, men vad behövde han skolor och lärdom, när allt vart honom uppenbarat. Tabernaklet byggdes under otroligt arbete, och i hela den enorma byggnaden, som rymmer 8,000 människor, finns det inte en spik – inte en! Allt är sammanfogat med träpluggar. Och varför? Jo, bara av det enkla skälet, att det inte fanns så gott om pengar, att man hade lust att lägga ned dem på spik, som var dyr vara den tiden. Och så kanske av ett skäl till: det var tvåhundra svenska mil till det ställe där spik fanns att köpa, och man går inte i onödan tvåhundra mil, om man kan slippa. Och tvåhundra mil tillbaka. Utan man gjorde sin egen spik, och det en som tycks hålla. Kanske har frånvaron av spik något att göra med den nästan onaturliga akustiken i Tabernaklet. Jag vet inte, men jag tycker det känns kusligt att stå i ena ändan av en sal, som är hundra meter lång och sjuttiofem meter bred och höra, när man släpper en knappnål i den andra. Men det är sant, jag har själv hört det. Och viskar man så tyst, så man knappt hör det själv, nog hör de vad man säger hundra meter bort.