»Avskedsfest för en missionär som ska till Tyskland. Följ med!»
»I den här riggen?» sa jag och tittade ned på mina ridbyxor och dammiga stövlar.
»Det gör ingenting alls – kom bara!»
Och så hände det sig, att jag gick i en mormonkyrka enkelt och konstlöst skrudad, och festade av en missionär. Jag trodde förstås, att det skulle bli bön och sång och högtidligt och allvarligt och allting, som man kan tänka sig själv, när en missionär ska skickas till främmande land. Visst inte! Nu kom vi visserligen en halvtimme för sent, så det kan hända, att någon av kyrkans äldste talat ett allvarets ord till den unge mannen, men jag hörde intet av den sorten. Vad jag kom till, var en mycket rolig och lustig kabaret, med sång och uppträdanden av imitatörer och till damer utklädda herrar, som roade sig själva och auditoriet på ett menlöst och barnsligt sätt. Som sagt – det var en av de bättre kabareter jag varit på, och när man tar i betraktande, att den var tillställd för att fira en utresande missionär, så var intrycket ännu mera sällsamt. Det enda allvarliga på hela tillställningen var missionärens eget tal, som avslutade programmet. Varefter alla tågade en trappa upp i våningen ovanför kyrklokalen, där en animerad bal vidtog.
För oss låter det som den vanvettigaste fars, och jag medger, att jag tyckte det var lite konstigt också. Jag antar, att Svenska Missionsförbundet inte håller kabaret och bal, när de sända ut en profet, och jag vet inte, om någon annan religion har dessa muntra former för avskedstagandet. Men jag förmodar det är mormonernas mening, att de unga pojkarna som ge sig ut, ska ha ett glatt minne av sin hemstad och inte fara från sitt land under sorgetoner och tårar. Man ska inte klandra, där man inget förstår, så jag tiger stilla, men man kan ju fundera lite för sig själv i alla fall på hur olika det brukas här i världen. Och på vad som egentligen menas med värdiga former.
Att märka är, att de missionärer som sändas ut, ofta äro unga pojkar, som nyss slutat universitetet, och som känna sig manade, att slå ett slag för sin tro, innan de »settle down» i samhället och bli affärsmän eller ämbetsmän eller yrkesutövare av olika slag. Kyrkan betalar ej omkostnaderna, medan de äro ute och värvar själar – de få själva sköta den saken, och den enda hjälp de få är de frivilliga gåvor som skänkas på avskedsfesten av de närvarande. Kanske blir det så mycket, att det räcker till resan – kanske inte – och sen få de lägga till resten själva och existera på egna medel.
En halvtimmes resa från Salt Lake City ligger ett nöjesfält, som heter Salt Air – Salt luft. Salt! Ja, så salt att om man höll tungan ute ett litet tag, så blev den styv och torr och så salt, att det smakade länge efteråt. Salt Air låg vid Salt Lake och om nånsin ett vatten gjort skäl för ordet salt, så är det det. Atlantiska Oceanen är som lemonad i jämförelse. När man badar, så kommer man inte ner – fötterna vicka upp och armarna få liksom en knuff underifrån, så de bara flyga mot ytan. Och om någon, som läser det här reser dit, så kör inte på huvudet från en trampolin, som lömskt satts ut att locka främlingar i fördärvet. Det känns som att störta rakt ned på en ovanligt hård cementgård. Man går stolt och säker ut på den sviktande bron, man ser alla de badandes blickar riktas mot sig, man hör uttryck flyga i luften:
»Isn’t she smart – my soul, isn’t she brave – isn’t she just fine!!!!»
Och man ler lite föraktfullt och säkert och tänker: va i herrans namn är det åt friska människorna! Skulle det vara någe att hoppa från den här lilla trampolinen.
Och så hoppar man – ledigt och elegant efter Köhlersk metod. Och så minns man inget mer på en lång stund. Och så kommer man upp med ett blekt leende och försöker se ut som om ingenting hänt. Oh – Salt Lake! – dina stolta böljor få lägga sig var de vilja för mig, men aldrig mer står jag på huvudet från en trampolin i din järnhårda famn.