Men att efter badet ta en sötvattensdusch och en karuselltur och sen upp till danshallen – det gör jag gärna! Musiken till dansen är hors concours och hallen lär vara den största i Amerika och rymmer, jag vet inte hur många dansande par. Och jazzen går, så det är en lust och alla människor se ut, som om de hade det roligt och bra. Utanför fönsterna böljar Salt Lake, och de fridlysta, vita måsarna skjuta fram och tillbaka.
Salt Lake, Salt Air, Salt Lake City – Zions dal – när får jag någonsin se något så vackert mer!
FLAPPERS OCH ÖKNAR OCH STÄDER.
När jag äntligen lyckades skrapa ihop nog energi att lämna Salt Lake City och det lata dagdrivarlivet där, satte jag mig på tåget en morgonstund och gav mig av söderut med Las Vegas som närmaste mål – en liten gruvstad i Nevada nära gränsen till Arizona – och från vilken man hade möjligheter att med bil fara tvärs igenom öknen och komma ned till Santa Félinjen för vidare befordran till Texas och El Paso. Det var hett så luften stod och skälvde och bara svavelångorna fattades, för att man utan vidare ansträngning skulle kunna tro sig förflyttad till det hetaste underjorden. Läsa orkade man inte, och tittade man ut såg man bara de mest tröstlösa och enformiga öknar eller taggiga bergskedjor vid horisonten, och genom de dubbla, hermetiskt tillslutna fönstren virvlade in ett ständigt moln av fint damm, som täckte allt och gjorde allt otrevligt och strävt att ta i. Mitt emot mig satt ett par unga damer av den typiska »flapper»-sorten med bara knän, nedrullade strumpor och otroligt korta kjolar, och som jag inte hade något annat att göra, så tog jag dem i grundligt, om ock något slött betraktande. Efter som deras samtal fördes med allt annat än låg röst, stod det mig fritt att även avnjuta det, utan det ringaste besvär. Den ena talade mest om sin »beau», som tydligen med otåglighet väntade henne vid någon station i Arizona för att sedan föra henne och väninnan upp till en ranch i bergen – den andra talade om sin chef, som tydligen med otålighet väntade henne tillbaka till Salt Lake City, men båda damerna togo uppenbarligen saken lugnt och voro i strålande humör vid tanken på de två veckors semester, som av allt att döma låg framför dem. Då och då, med tämligen jämna mellanrum, plockade de fram diverse toalettsaker ur handväskorna, speglade sig med allvar och noggrannhet och målade med största frimodighet på de delar av ansiktet, där den redan förut frikostigt applicerade färgen, blivit något spolierad av damm och värme. Det generade dem inte det minsta att någon såg på – de sminkade och pudrade och smetade rött på läpparna, precis lika lugnt som om de suttit hemma i sitt eget toalettrum, och pratade på med de små mellanrum som voro nödvändiga, när det var någon detalj i arbetet, som fordrade en alldeles särskilt delikat behandling. Och när allt var klart studerade de med ändå större grundlighet sin bild i spegeln, suckade och stoppade ned hela attiraljen till nästa gång. Dessemellan satte de i sig kopiöst med choklad och konfekt och bjödo frikostigt, vem som fanns i närheten.
Det var riktigt söta små flickor förresten och inte mycket ont i dem heller, tror jag. Det där med målningen är bara en sorts sport antar jag – det är nu en gång en »flappers» prerogativ, lika väl som att flirta och jazza och klä sig med en viss excentrisk elegans, utan att släppa ett uns på sin värdighet för det. Med benämningen »flapper» menas egentligen bara en ung självförsörjande flicka, som håller styvt på, att hon är kvinnan som gör vad som faller henne in, och inte för den skull behöver åka ned till någon låg moralisk nivå. Den kollektiva beteckningen lär härleda sig från dessa små damers bekymmerslösa vana att en vinter traska utför de moddiga New Yorksgatorna i höga bottiner, som de ej gjort sig besvär att knäppa till – så att sleifarna smällde och slogo om benen på dem: were flapping. Så bildades substantivet »flapper» lika snabbt och oundvikligt som all annan amerikansk slang kommer till, och nu är det ett begrepp, ett namn på en helt ny art av det moderna kvinnosläktet. Jag tror nog att våra mormorsmödrar skulle korsa sig och möjligen få slag av fasa, om de skulle sätta ögonen på dem, men numera är det ingen som korsar sig för någonting, och ingen som får slag för lite målning eller ett par frikostigt exponerade ben eller en jazz eller såna små obetydligheter. Det är märkvärdigt vad människosläktet har för utvecklingsmöjligheter ändå.
Allt det där satt jag och funderade på, medan jag då och då försökte få någon vettig mening ur en bok av Elinor Glyn, som en snäll mormondam givit mig vid avresan. Så tiden drog sig fram, om den också gick fruktansvärt långsamt, och till slut var det bara några timmar kvar till Las Vegas. Solen hade gått ned, så luften började redan bli sval, och när det sista målet för dagen blivit serverat i restaurationsvagnen, sade jag adjö till flickorna, flyttade mig över till utsiktsvagnen längst bort i tågsättet och lyckades somna i en stor skinnstol från Elinor Glyn och alltsammans. Jag vaknade strax före Las Vegas vid att jag frös så jag skakade. Det är ett underligt klimat där ute i västern – på dagen så hett, så man tycker det vore bäst om man finge dö från alltsammans, och några timmar efter solnedgången så isande kallt, att man inte vet sig någon levande råd hur man nånsin ska bli varm igen. Om dagen längtar man efter natten och om natten längtar man efter dagen. Konstigt land!
Det var både järnvägsstrejk och gruvstrejk i Amerika vid det här laget, och när jag huttrade framåt den dåligt upplysta gatan på jakt efter hotell, snubblade jag mer än en gång på folk, som lågo utsträckta på trottoarerna eller sutto lutade mot husväggarna och sovo. Det var besynnerligt, tänkte jag, för det första, att de kunde tillåtas slå sig ner på det viset och för det andra, att de inte fröso livet ur sig i den iskalla natten, men det var väl människor, som var vana vid sånt, och de tycktes sova som döda i dammet. Då och då kom en ensam man gående och stegen ekade i tystnaden, medan det svaga lyktskenet ibland blänkte till på en tung revolver, som hängde långt ned på höften i ett späckat patronbälte. Det var tillfälliga strejkvakter, som sågo till, att allt var som det skulle och att inga oroligheter bröto ut, och en av dem hjälpte mig att bulta upp hotellportiern och bar sedan in min ryggsäck och ordnade så jag genast fick ett rum. Varefter han försvann med en kort nick och ett: »So long, girlie!» Utan att vänta på varken tack eller drickspengar. Det är gott om sån ridderlighet i Amerika.
Det fanns egentligen bara en gata i Las Vegas, och när jag kom ut morgonen därpå, var där precis som en marknad. De flesta av arbetarna från gruvorna utanför staden hade kommit in eller övernattat på trottoarerna, och där sutto de och hängde på rännstenskanten eller kring kaféerna, pratande, rökande och spottande. Hundar snodde omkring benen på en eller slogos i hörnen, hästar, med fantastiskt klädda cowboys, kommo sprängande från rancher i närheten, bilar susade fram med vild fart och virvlade upp enorma dammoln, pianolor och grammofoner voro i full gång, och här och där på en upp- och nedvänd tunna eller en stol stod en arbetare och höll tal, som slött avlyssnades i det svidande solgasset.
Jag vankade långsamt framåt och såg mig omkring. Men där var just inte mycket att se mer, än några låga små hus med flata tak och här och där en liten affär, som skyltade med dammiga varor, eller ett kafé som inte såg vidare inbjudande ut. Men framför ett fönster stod jag länge, ty där fick jag beskåda den första och enda riktiga, direkt från jorden komna, guldklimp jag någonsin sett. Den var inte så oerhört stor, så den kunde väl inte vara värd några svindlande summor, men den låg där och glittrade och lyste i solen på ett löjligt fascinerande sätt, och det tog en lång stund innan jag kunde slita mig ifrån åsynen av den. Men så fick jag lite längre bort syn på en grön skuggig park, som lockade mig ändå mer än det fala guldet, och så vände jag mina steg ditåt, blott för att sorgsen bli hejdad vid ingången av en stor skylt, som med stora tydliga bokstäver röt åt mig:
Keep out! That means you!