Det var ett privat ställe och utvisningen var så omisskänneligt tydlig, att jag bara hade att sucka och vända. Håll er utanför – jag menar er! Kort, amerikanskt och koncist. Las Vegas var förresten fullt med såna där kärnfulla meddelanden – om orsaken var, att det var en gruvstad, eller varför vet jag inte. Men inne hos en skomakare, som skulle sätta en ny klack på min ridstövel, fann jag följande beaktansvärda anhållan:

Keep your temper – nobody wants it.

I översättning blir det för långt och förlorar det mesta av lustigheten: Behåll ert dåliga humör – det är ingen som vill ha det. Men på engelska gör det stor effekt, och kanske den stackars skomakaren hade användning för det och hade sina skäl för att han satt upp det.

På ett plank kring ett nybygge i en utkant av staden förtjustes jag över följande intelligenta och sedelärande anslag:

If you insist on doing nothing, don’t do it here! – Om ni absolut inte vill göra någonting, gör det inte här.

Och som jag absolut inte hade lust att röra ett finger till arbete så lydde jag uppmaningen och vände om samma väg jag kommit och vände ned huvudgatan, där jag först stirrade en stund på guldklimpen igen i gruvbolagets skyltfönster och sen äventyrade att ställa en fråga till en fetlagd gentleman med vänligt utseende, om han visste var jag skulle kunna få en bil som kunde köra mig till Searchlight – en liten by inne i Arizona. Han tittade på mig, vände på tuggbussen ett slag, spottade och sade:

»Search me!»

Och det var allt besked jag fick av honom. De ha ett besynnerligt sätt att uttrycka sig där västerut. Så fullständigt olika mot på alla andra ställen och så oändligt expressivt. Search me – fråga mig!

Nu var gatan ännu mer vimlande full av folk och djur och bilar, och anledningen var, att ett tåg nyss kommit in. Det låg upphetsning i luften, vaktmännen gingo omkring med mera livliga uppsyner än jag sett dem ha förut, och revolvrar och patronbälten blixtrade hotfullt och gav en viss vild prägel åt det hela. Jag fick snart veta vad det var: några järnvägsstrejkare hade, trots den stränga bevakningen, lyckats smuggla en bomb in i en godsfinka, och vagnen hade exploderat någonstans söderut, dock utan att skada någon. Så man kan förstå att inte ens värmen kunde hålla folk slöa längre, och det var ett prat och ett stim så man kunde bli yr i huvudet.

Men några hundra meter längre bort låg öknen, gulbrun och omätlig och tyst, med ett darrande värmedis över sig, en vindkåre strök upp sanden och kom de små förtorkade grästuvorna att vagga helt sakta – sen låg den där lika död och orörlig igen som den legat i tusende år, och stojet och skriket från staden hade intet med den att göra. Men om natten var den full av ljud – underliga beklämmande, mystiska ljud, som kunde få hjärtat att stanna i bröstet av en obestämbar, ohygglig fasa. Jag reste igenom den på bil samma natt, från Las Vegas till Needles, och aldrig ska jag glömma det. Inte en människa, inte ett hus, inte ett levande liv sågo vi, men när vi en gång stodo stilla en stund och reparerade en motorskada, så var det som om all denna oändlighet kröp inpå oss och tusen ljud trängde till våra öron. Coyotees, som skällde och bjäbbade, likt retade hundvalpars långa utdragna tjut, som mest av allt liknade vargläten, och också var det, om chauffören talade sant – frasande, viskande rörelser bland de låga små buskarna och ibland liksom en glidande skugga på avstånd, färglös och formlös som ett spöke. Över alltsammans glimmade stjärnorna mer praktfulla än jag nånsin sett dem, och månen steg upp vid horisonten som en underlig gulröd sol utan värme och nästan utan glans, som om den kommit från ett sällsamt land, där inget liv fanns, ingen röst fick tala, inga jordiska blomster blomma. Och i dess matta sken badade öknen med flygande skuggor över oändliga vidder. Tyst och ändå full av ljud. Död och ändå full av liv.