*

Man blir så trött på att åka järnväg i Amerika. Det tar aldrig slut liksom, och landskapet är, i synnerhet i ökentrakterna, så välsignat enformigt, att har man kastat en blick ut klockan tio på morgonen, så ser det precis likadant ut klockan tio på kvällen. Det var egentligen bara stationerna, som lämnade någon omväxling åt det hela, och utefter Santa Fé-linjen såg jag för första gången indianer. Den sensationen hade jag dock lika gärna velat bli besparad: tjocka, otympliga, obehagliga gamla kvinnor, som rultade omkring, grant utstyrda, och försökte prångla på de resande pärlband och pilbågar och allt möjligt krafs till fruktansvärt oblyga priser – männen höllo sig mera förnämt i bakgrunden och sågo verkligen ganska måleriska ut, där de stodo och hängde i lättjefulla och överlägsna attityder. Barnungarna voro riktigt söta till och med, men hela exposén gjorde ett nedslående och degenererat intryck, ungefär som våra lappar utefter den stora turistleden norrut: snikenhet, oförskämdhet, fotografering för betalning. Stackars gamla vilda apachehövdingar, om de kunna se sin avkomma nu, smilande och smickrande och ödmjuka mot de blekansikten, som berövat dem friheten och stoltheten. Då tyckte jag bättre om mexikanarna i all deras sagolika smuts och lättja – de verkade, som om de alltid varit likadana från tidernas morgon med sina spetstoppiga, väldiga halmhattar och en cigarrett instucken bakom örat, medan en annan hängde mellan läpparna – och deras gamla kvinnor, som mest sågo ut att ha suttit förtorkade i jordens innandömen en människoålder, för att sedan plötsligt grävas upp och knuffas ut i solskenet. I deras lerhyddor krälade det av barn och ohyra, och luften därinne var verkligt närande, om också något tung att andas för en ovan.

El Paso var en vacker liten stad och pittoresk med sitt inslag av spanjorer och gulhyade »greasers». Spetsmantiljade donnor vandrade långsamt gatorna fram, och på andra sidan Rio Grande vinkade Juarez, en liten mexikansk stad, där alla i Amerika förbjudna fröjder voro tillåtna, och där till och med en tjurfäktningsaréna var uppförd, stinkande av blod och inälvor och annan vidrighet. Kvällen innan jag kom dit hade årets största tjurfäktning gått av stapeln, och piccadorer och toreadorer svassade omkring i all sin stass med en beundrande hop halvnakna ungar i hälarna. Spanskan flög i luften och i danssalongerna skrällde musiken dygnet om. Mulåsnespann knogade fram med klingande klockor, ibland stupade ett djur och blev uppsparkat igen med den sällsamma vänlighet mot djur, som är den latinska rasen egen, och överallt hängde »greasers» – amerikanarnas namn på mexikanska halvblod – mot lerväggar och bardiskar och lyktstolpar med den eviga cigarretten i munnen.

I El Paso fanns det svenskar också, mest affärsmän, men även sådana, som ägde stora boskapsrancher. För det mesta såg det ut som om de hade det bra därnere, och en del påstodo till och med, att de trivdes utmärkt med hettan och öknarna, om de också tyckte att »greasers», som arbetskraft betraktad var ett besvärligt och opålitligt byke att ha att göra med. Kommer någon ihåg, att jag på ångbåtslinjen i Köpenhamn gladdes åt en gammal Texasman, som skröt med att han hade »gått öve nittan gånga», och som hade både apelsinfarm i Kalifornien och en boskapsfarm i Texas? Jo det hade han vackert! Han hade ingenting, utan arbetade som rallare vid ett järnvägsbygge, och hans min, när jag dök upp framför honom på en gata i El Paso var värd att se. Jag kan inte säga att den var odelat förtjust, och när jag efter den första hälsningen sade:

»Det var tur att jag träffade dig, så kan jag få se hur en boskapsranch i Texas ser ut!» så svarade han lite svävande och blev så röd, som hans brunbrända anlete tillät. Ranchen låg så långt bort sade han, och han skulle inte dit förrän om ett par veckor igen, var i El Paso för att sälja en flock hästar, och förresten var det inte rätta tiden att bese en ranch i den här hettan.

»Jaså», sa jag och såg menlös ut. »Jag kan hälsa dig från Johanna. Hon har en bra plats i New York nu.»

Då blev han ännu rödare, och det kunde han gärna kosta på sig. För se saken var den, och det fick jag inte veta förrän långt efter i brev från Johanna, att det egentligen var på Texasmannens förslag, som hon lämnat Sverige för att förljuva hans liv på ålderns dagar som härskarinna över de två egendomarna i Texas och Californien. Han hade pratat i henne, att det måste vara en stor hemlighet, annars blev hon inte släppt i land i Amerika, men att så fort de kommit säkert fram och stodo på amerikansk grund skulle han gifta sig med henne och ta henne med till Texas. Och den enfaldiga Johanna, som annars hade både skinn på näsan och förstånd, så hon redde sig – hon hade låtit dåra sig av den gamle skojaren, och hade följt med. Men han fick gå i land samma kväll båten kom i New Yorks hamn, eftersom han var amerikansk medborgare, och sen försvann han ganska spårlöst. I ett anfall av tanklöshet hade han dock på båten uppgett en adress i El Paso, och när Johanna fick höra att jag skulle dit, så skrev hon och berättade alltsammans och bad mig försöka få tag på honom och säga honom ett och annat, som kunde vara lämpligt. Samma dag jag kom letade jag mig alltså fram till den uppgivna adressen och fann ett gammalt ilsket fruntimmer, som efter långa funderingar ur sitt minnes gömmor letade fram, att hon haft en inneboende med ett liknande namn för några år sen eller något sådant, att kräket gett sig av utan att betala, och att han haft arbete vid järnvägsbyggen. Då gick jag till järnvägen, och sannerligen hade de inte en man med samma namn ännu kvar i sin tjänst, som arbetade där och där och skulle komma tillbaka med tåget ett par dagar efteråt. Så det här mötet var inte så precis »händelsevis», som man skulle kunna trott, och Johannas namn hade åsyftad effekt.

»Jaså», sa han och såg sällsynt fåraktig ut. »Har hon plass!»

»Ja, och hon är förlovad med en murare nu», fortsatte jag, »och har slagit dig och alla dina rancher ur hågen. Men det ska jag säga dig, att något mer ...»

»Där kommer min car!» muttrade han, och innan jag hann blinka var han på väg ut på gatan till spårvagnen och hoppade på just som den satte sig i gång. Och där stod jag som en snopen och överlistad Sherlock Holmes och visste inte, om jag var glad eller ledsen att ha sluppit ifrån den predikan jag läst över. Jag hade ju i alla fall inte Johannas utförsgåvor, så det kanske var lika bra som det var och karlen måste ändå inse, att han var genomskådad, och det var inte så lite bara det. Jag tänker han låter det stanna vid de »nittan gånga» han »gått över» och blir där han är till döddagar. Johanna är vid det här laget gift med sin murare, så hon fäller ingen tår över de två nobla rancherna, som försvunno i det blå.