Ja – det var El Paso, och därifrån ilade jag på en Pullmanvagns vingar direkt till Chicago, trött och led på allt vad resor heter, och med bara en enda brinnande önskan: att komma ifrån öknarnas hetta och pinande solsken, från dammet och smutsen och stanken och allt det främmande, ovana, runt omkring mig, tillbaka till vila och ro och svala höstdagar, och, så småningom, tillbaka till »the old one», till Sverige, som började stå för mig som det förlovade landet, som det ouppnåeliga paradiset, där allt var rent och tyst och stilla, utan jäkt och bråk.

*

Chicago var strålande i höstsol och höstfärger med Michigan, som vaggade dimblå och oändlig utanför. Alla teatrar voro öppnade, alla människor hemkomna från landet, valkampanjerna rasade, och ett intensivt liv rådde över allt. Det var annat det än i det lata, värmedallrande södern, och i flera dagar gick jag bara omkring och var lycklig. Men man kan bli trött på det också, och när jag tyckte att lyckan började bli lite långtråkig tog jag så smått i tu med det arbete som jag kommit till Chicago för att utföra – nämligen att försöka få en liten inblick i hur de svenska tjänstflickorna kunde ha det därute. På farmerna visste jag ju hur det var och det var precis likadant som hemma: att inga ville vara på landet, om också arbetet var aldrig så lätt och lönerna aldrig så höga. Men i städerna dit alla drogo sig visste jag inte riktigt hur det kunde vara, och för den skull gick jag upp till den mest anlitade och ansedda platsanskaffningsbyrån i Chicago, fru Othelia Myhrmans, där allt vad förnämt och rikt i staden finns, hämta sitt tjänstefolk. Ty en amerikansk familj med självaktning ser helst, att deras hem skötes av svenskar, eller åtminstone av skandinaver. Fru Othelia Myhrmans namn är så väl känt här hemma, att hon ingen presentation behöver, och vad Amerika beträffar så intar hon där den särställningen att vara allas vän – beundrad av alla och även fruktad av en del för sin omutliga rättrådighet och för sin makt, att med ett enda ord stjälpa omkull de mest högtflygande projekt, som kanske inte tåla, att så alldeles noga synas i sömmarna. Hon är den mest ursvenska svensk man kan träffa, trots de nära femtio år hon vistats därute, den mest pålitliga och uppoffrande vän för alla vinddrivna stackare, som söka hennes hjälp, och därtill en makt att räkna med, både i politiskt och socialt hänseende.

Till henne gick jag alltså, och med den mest älskvärda beredvillighet ställde hon hela sin erfarenhet till mitt förfogande. Allra bäst tyckte hon det vara, om jag först tillbringade ett par dagar uppe på hennes byrå för att se, höra och lära, och att sedan själv försöka mig på ekluten och se med egna ögon och uppfatta med egna öron. Och som detta förslag fullständigt överensstämde med mina egna önskningar hade jag ingenting att invända, utan fogade mig villigt efter hennes råd.

Där placerade jag mig alltså i raden bland andra sökande och lärde och såg mer på en dag, än om jag gått och tjänat i aldrig så många månader. Jag lovar det, att maken till fina damer fick man leta efter, jag menar nu de, som aspirerade på platser som tjänstflickor: silkesstrumpor och sidenkjolar och plymagerade en del av dem, så till att börja med trodde man ibland, att det minst var en miljonärsfru, som kom infrasande genom dörren för att söka en kammarjungfru eller husa – ja, där fanns andra också, enkelt och mera solitt klädda, men de voro mestadels nykomna från Sverige och sutto litet ängsligt uppspetade på stolarna i mera blyg väntan. Men de andra, de gamla och vana, gingo genast rakt på sekreteraren eller till och med till fru Myhrman själv om hon var ledig, förklarade sitt ärende med kläm och pondus, berättade varför de slutat på den gamla platsen, och hur omöjlig den var, och hur folk trodde, att de kunde göra hur som helst med en, bara för att man var tvungen att tjäna sitt bröd, och att denna gången ville de ha en anställning på helt andra villkor, annars kunde det göra detsamma. Och när de nystat ur sig allt det där på så pass ren svenska de kunde åstadkomma – de vågade inte annat för fru Myhrman – så viftade de tillbaka till en stol, slog sig ned med ledig och världsvan hållning och väntade med lugn värdighet tills de fingo en vink att gå in i en annan avdelning av rummet, där de konfronterades med fruarna eller snarare fruarna konfronterades med dem.

Ty i Amerika är det vanligt att fruarna själva bege sig till platsanskaffningsbyrån och se ut det tjänstfolk de vilja ha, och där sitta de tåligt och fogligt i timtals väntan på, att en lämplig flicka ska dyka upp. Jag har sett både Rockefellers och MacCormicks och andra högdjur uppe på fru Myhrmans byrå, och sannerligen ha de inte sett riktigt nervösa ut, när de ställt sina frågor till de eleganta damer, som sökt plats hos dem. De fattiga små frågor som en amerikansk fru hinner få fram nämligen. För egentligen är det inte alls frun, som anställer förhöret, åtminstone inte när hon fått någon av det gamla gardet att göra med. Nej då! Flickan kommer in, utan onödig brådska, böjer med aktning och värdighet sitt huvud, drar fram en stol, slår sig ned och öppnar bataljen med en gammal härförares slughet. Det är rent underbart, hur snabbt hon sätter fingret på de ömma punkterna, och hur den examinerade frun blir mer och mer förvirrad:

»Var bor herrskapet?»

Frun säger gatans namn och flickan funderar ett ögonblick.

»Jaså», säger hon sedan med tydligt ogillande. »På sydsidan. Jag tycker bättre om nordsidan. Har ni barn?»

Frun medger nervöst och nästan urskuldande, att jo, de ha två barn, men de ha två sköterskor till dem, så att ingen av husorna ha det minsta besvär av dem.