»Jaså, jaha. Det blir väl aldrig frågan om att göra någon tvätt eller strykning?»
Naturligtvis inte. Det finns särskild tvätterska.
Ledighet, lön, eget rum, badrum ... frågorna falla tätt, och den eventuella matmodern svarar ödmjukt och villigt. Och så kan det hända, när allt det där är genomgånget, att fröken Anna Anderson, eller vad hon kan heta, reser sig med bestämd min och säger i artigt beklagande ton:
»Ja, platsen är nog bra och lönen är allright, men jag reflekterar inte ändå, för se jag vill inte bo på sydsidan.»
Och så böjer hon på nytt med aktning och värdighet sitt huvud, skjuter stolen tillbaka och marscherar ut igen till det andra rummet, där hon hastigt och viskande meddelar sig med sekreteraren och åter slår sig på sin väntans stol. Men det kan också hända, att hon tar platsen, och då blir det fruns tur att fråga om lite av varje. Fast hon vågar visst inte komma med några spörsmål av mera ingående art, för då kan det hända att fröken Anna Anderson upplyser henne om, att de och de sakerna ha sin privata natur och angå uteslutande fröken Anna Anderson själv och ingen annan. Så det så.
Ibland kunde man få höra små »greenhorns» spotta upp sig också. Stackars barn, högfärdsdjävulen hade väl slagit sina klor i dem eller också hade någon äldre kamrat satt upp dem och pratat i dem, att de voro illa behandlade. Aldrig ska jag glömma en dag, när en liten sjutton, arton års tös kom in, högst upprörd, och bad att få tala med fru Myhrman själv. Det lilla livet såg så lantligt oskuldsfull och rödblommig ut, att man nästan kände medlidande med de stackars kor hon obarmhärtigt lämnat hemma i Sverige, men hennes ansikte bar en prägel av skräckslagen beslutsamhet, och man kunde se, att i hennes själ stormar rasade. Så fick hon då äntligen företräde och kom fram med sitt ärende, och det i sån fart, så hon snubblade över orden. Hon skulle be att få klaga på platsen hon hade fått – hon ville ha en annan, och hon ville ha eget badrum och hon ville ha mera ledigt och bättre betalt och mindre arbete och ett helt annat bemötande och ...
»Ja cärar inte å va där», avslutade hon sitt livliga anförande. »Ja vell ha en najs plass å inte vell ja ha job i bäsmentet heller.»
»Vi talar svenska på mitt kontor», sade fru Myhrman lugnt.
»Å – yes», svarade flickan lite tillplattad.
»Hur länge har ni varit i Amerika?»