»Fyra månader.»
»Och ni vill ha eget badrum. Med hur många delar ni nu?»
»Me cooken – devillsäja me kokerskan.»
»Ni var väl van vid eget badrum hemma, kan jag förstå?»
»Hm – nää.»
Detta sista förläget rodnande, ty ett stilla fnitter förnams från de närmast sittande flickorna. Stackars lilla dumbom! Hon kom från ett fattigt hem i Västergötland och hade väl aldrig i hela sitt unga liv ens sett ett badrum, innan hon kom till Amerika. Men nu skulle hon ha ett eget, och fick hon inte det, så var det inte annat att göra än flytta. Nåja – fru Myhrman talade några stilla, kloka ord, och det var en mycket ödmjuk och generad liten fröken, som smög ut genom dörren tillbaka till det delade badrummet och till arbetet som scullerymaid i bäsmentet.
Och som scullerymaid eller underköksa var det också, som jag drog in i ett bäsment (källarvåning) några dagar senare.
HUSET LÅG VID ASTOR STREET –
Huset låg vid Astor street – Chicagos elegantaste gata, där »the upper ten» ha sina residens, och där endast de mycket förnäma och rika bo – och det var stort som ett slott, om också något dystert och skräckinjagande för en debutant i »scullerymaid»-yrket. Jag stod och tittade och tittade i det ösande regnet, upp och ner och ner och upp, och först, när min väska började bli tung i handen, lät jag mig själv försvinna i den trånga mörka passage, som ledde till tjänarnas ingång, ringde på klockan och lät mina skepp brinna bakom mig.
En sprättig ung dam öppnade för mig, och när hon hört vad jag ville, visade hon mig utför en liten trappa med en trött, ytterst förnäm gest och behagade upplysa mig om, med en mindre förnäm, men fullt lika trött röst, att köket låg därnere. Varpå hon försvann i högre regioner och jag lunkade ned till den blivande skådeplatsen för mina blygsamma erfarenheter. Ty köket låg naturligtvis, som nästan alltid i Amerika, i källarvåningen. Det var ett stort, ett enormt rum, med bord utefter alla väggar och bord mitt på golvet och bord i hörnen och en spis, där man gott kunnat laga mat åt ett helt regemente, utan att kastrullerna precis behövt trängas för det. Och fast det var mitt på dagen brann där minst tio lampor, och ekläreringen var så strålande, att jag stod och blinkade en lång stund innan jag hann vänja mig vid det skarpa ljuset. En röst långt bortifrån var det enda som tydde på att mänskliga innevånare hade sitt säte i denna källarvåning, och jag övergick från att blinka till att lyssna. En grälsjuk röst var det och grov också, mest som en karl hade stått därute och domderat, men en aning sade mig, att det var min nya chef – kokerskan – och allt efter som rösten tilltog i styrka, därför att den kom närmre, steg aningen till ängslig visshet och vissheten blev fullständig, när i dörröppningen längst borta vid andra väggen dök fram ett fetlagt fruntimmer i vit bomullsklänning och vit mössa på huvudet. Bakom henne skymtade ett ödmjukt negeransikte, men det kom aldrig längre än till dörren, där vände det och försvann i källarens dunkel, och fram i den klara ljuskretsen trädde Emma Karlson i ensamt majestät, tyst och med ett uttryck av verkligt missnöje i sina själfulla drag. Kokerskan Emma Karlson från Södermanland.