»Å du är inte rädd för å arbeta?»

Jag tillbakavisade med öppet förakt ett sådant antagande, och då spred sig ett vänligt leende över Emma Karlsons skäggiga anlete, och hon tryckte min hand och önskade mig välkommen.

»Ja heter Emma», sa hon, »och nu ska ja visa dej opp på ditt rum, så du får klä om dej, å sen får du komma ner å få kaffe å börja jobbet instantly. Ä du rädd å sleepa ensam?»

Vid denna underliga fråga torde mitt ansikte ha uttryckt mer än jag med ord kunnat säga, ty Emma fortsatte hastigt:

»Ja menar om du ä mörkrädd, för du får bo alldeles ensam på översta våningen. Där ä mycke najst å bra å eget badrum har du, men de ä lite ensamt.»

Jag kände hur mitt hjärta svällde av lycka och försäkrade Emma, att ensamheten beredde mig inga kval, och när den saken var klar började vi klättra uppför de smala trappor, som ledde till den kvinnliga tjänstepersonalens våning. De voro alla mjukt mattbelagda, utom den fjärde och sista, som ledde upp till mitt rum, och på vandringen dit hann jag få små förstulna glimtar genom halvöppna dörrar av praktfulla gemak. Men Emma pustade före och jag vågade inte hejda mig ett ögonblick för att tillfredsställa min vulgära nyfikenhet, utan travade efter med väskan i handen och hjärtat en liten smula i halsgropen.

Äntligen voro vi då uppe, och Emma förklarade, att jag fick välja vilket rum jag ville ha av de fyra som funnos – alla voro fullt möblerade och existerade uteslutande för de tjänare, som eventuella gäster förde med sig till huset – och som valet var fritt tog jag ett med utsikt över Lake Michigan, som grå och trist i strilregnet rullade på andra sidan Lake Shore Drive. Emma knallade ner igen och jag blev ensam några minuter för att klä om mig och rigga mig i en köksflickas flärdfria dress. Men jag hann i alla fall på de minuterna övertyga mig om, att den väldiga järnsängen var makalös, att badrummet var tip top, att mattan på golvet var utrangerad och persisk, och att allt i rummet var skinande rent och läckert, att det fanns både läslampa och taklampa och skrivbord och byrå, och en djup, mjuk stol. Och jag tänkte för mig själv: »Jojo, det är inte så mycket att undra på att bondflickorna hemifrån bli lite yra i huvudet och styva i korken, när de dimpa ned på såna här ställen direkt från stugan de fötts i. Och så med såna löner till.»

Nere i köket fick jag kaffe och smörgås, och sen blev jag satt att skala potatis, eller »peela» för att uttrycka mig enligt Emmas vokabulär. Och när jag gjort det fick jag ta i håll med en väldig disk, som aldrig tog slut, därför att Emma jämt kom stickande med bunkar och kastruller, så fort jag trodde allt var färdigt – hon höll på med några mystiska kulinariska tillredelser och drog ideligen ned nya kärl. Och hela tiden pratade hon i ett i ett. Jag fick veta mycket jag, under de närmaste två timmarna. Det var tio kvinnliga tjänsteandar i huset med Emma och mig, alla svenska utom fruns kammarjungfru, som var fransyska och en impertinent slyna, och som trodde hon var något, och som Emma helst velat se på den magra ryggen. Jaja, första husan var ett stycke också, så svenska hon var, men om hon trodde att hon skulle vara boss över Emma Karlson så tog hon fel, så var det med den saken. Och inte var det värt hon försökte sticka näsan i köket utom för att passera igenom det till tjänarnas matsal, det ville Emma råda henne att låta bli. Innerligt ville hon råda henne till det. Och för resten skulle jag komma ihåg, att ingen av det där fina herrskapet, som hade sitt arbete ovanför basementet, hade något i köket att göra, och kom någon av dem dit och Emma av en händelse inte var inne, så skulle jag låta dem tydligt förstå, att i köket regerade Emma och jag, och ingen annan. Vid måltiderna fick man väl lov att dras med dem, och då var det min skyldighet att passa upp på dem, men annars var det stopp.

»Allright!» sade jag och vände skyndsamt mitt ansikte åt diskbänken till för att undgå Emmas blixtrande ögon, vilka trots upproret deras ägarinna befann sig i, möjligen kunnat upptäcka den skrattlust jag kämpade med.

Så var det de andra tjänarna. Två chaufförer – svenskar – och två betjänter och en butler – engelsmän, en trädgårdsmästare, amerikan, som var gift och alltså inte åt med tjänarna, och så en »houseman», motsvarande vår svenska gårdskarl, som var neger och aldrig ens fick närma sig köket, utan när han var kallad, och som naturligtvis inte fick sitta vid samma bord som vita människor. Annars åto vi alla tillsammans i tjänarnas matsal, ett rymligt rum innanför köket, och det säger sig själv, att våra mattider voro helt andra än herrskapets. Mitt göra var att hjälpa Emma med alla förberedelser och allt grovgöra, att diska allt porslin, som användes till tjänarnas mål, att tvätta golv och damma och torka, att stiga upp klockan sex och ha tevattnet varmt, när Emma kom ned klockan halv sju, att passa upp på högdjuren från de övre regionerna, när de önskade något vid måltiderna, och att på mellanstunderna kasta i mig min mat, där jag hade min blygsamma plats nederst vid ändan av bordet, närmast köksdörrn.