»Hur stor familj är det?» frågade jag Emma, när hon ett ögonblick hämtade andan.
»Två!» skrek jag. »Och dom har sjutton tjänare. Du gode gud!»
»That beats you, I think», sade Emma och såg så triumferande ut, som om det uteslutande varit hennes förtjänst, »det knäckte dej, tror jag.»
Ja, det knäckte mig verkligen, och jag måste medge det till Emmas synbara förtjusning. Och innan jag hann hämta mig, berättade hon vidare, att herrskapet hade ett hus lika stort som detta i Los Angeles dit de reste på förvintern, ett i Lake Geneva några mil från Chicago, där de tillbringade somrarna, och ett i Miami i Florida, där de bodde under de kallaste vintermånaderna. Och mellan dessa fyra ställen oscillerade de med tjänare och allt. Varenda en utom Jones, negern, följde med, och på varenda plats fördes hushållet precis som här i Chicago. Jojomen, det var inte något fattighus jag kommit till inte, det skulle Emma be att få tala om för mig. Och snällare herrskap fanns inte på jorden – Emma hade varit här i tolv år, så hon visste nog vad hon sade. Aldrig ett ont ord, aldrig så mycket som en befallning, vad det skulle vara till mat eller inte. Varenda morgon efter frukosten kom frun ned i köket ett slag och hälsade och talade om, ifall det kom gäster till lunch och middag eller inte, och hur många. Det var alltsammans. Och sen var det allt Emma Karlson, som bestämde resten, och aldrig hade hon hört att någon var missnöjd. Nänämen – det här var ett hus det, som inte gick av för hackor, inte.
Disken var äntligen slut, och med en blick på klockan befallde Emma mig att börja duka bordet till »supper» – kvällsmat – som åts klockan sex. Det blev mest som ett stort bankettbord, när det var färdigt. Med silver och blommor och vackert porslin och ganska hyggligt duktyg för att vara i Amerika. Kall mat och uppskuret i massor, mjölk och te och mineralvatten, och så en stadig varmrätt, utsökt tillagad. Jag kände mig nästan lite nervös, när det började närma sig sexslaget, då alla dessa mystiska varelser skulle komma troppande, och jag skulle få en inblick i den hemlighetsfulla värld, som miljonärers tjänare bilda. Emma lade upp varmrätten, och just som jag bar in den öppnades köksdörren och »di däroppe» trädde in, en och en eller två och två, somliga pratande, andra skrattande, en del moltysta och sura. Mig behagade de ge en vårdslös nick och möjligen ett »howdido» – det var allt, och glad var jag. När alla slagit sig ned skar den fete och värdige butlern bröd och värdigades skicka korgen omkring, och sen höggo alla in på assietter och rätter. Så fort något tog slut sköt jag ut som en pil i kök och skafferi och hämtade mer, men dessemellan satt jag tvärtyst och bara lyssnade och såg. Samtalet rörde sig kring de mest skilda ämnen och fördes med förnäm säkerhet och elegans, bordsskicket var utsökt, och en nobelt munter ton var rådande. Den lilla svarta fransyskan i sitt koketta spetsförkläde och dito mössa flirtade på ett iögonfallande sätt med Eagle, en av betjänterna, som hade en obeskrivlig uppsyn av flott, världstrött snobb, där han satt i smoking och petade i maten. Den sprättiga damen, som öppnat porten för mig och som var andra husa, kastade mördande blickar på fransyskan och jag anade, att svartsjukans hemska demon rasade i hennes hjärta. Den andra betjänten ägnade sig uteslutande åt maten, och chauffören Svenson gjorde detsamma. Då och då öppnade han munnen och utbrast vid de tillfällen han ansåg lämpliga: »Oh Boy!» – vilket var slagordet för säsongen och ansågs synnerligen spirituellt. Svenson hade namn om sig att vara husets kvickhuvud fick jag sedan veta av Emma, och jag var glad att hon talade om det, för annars hade detta förhållande fullständigt undgått mig. Tvätterskan Klara och den andra chauffören resonerade teater och hade diametralt motsatta åsikter om allting – tyckte Lind att en flicka var söt, så tyckte Klara, att hon var gräslig helt enkelt, och tyckte Klara att en skådespelare var stilig, så fnös Lind av förakt och undrade, vad hon egentligen hade för smak. Första och tredje husan talade om Harold Lloyd och enades om hans kolossala förtjänster, och butlern och Emma Karlson sutto tystare än graven. Och jag förstås. Då och då, när jag tittade upp, fann jag Eagles blickar riktade på mig och sannerligen kände jag mig inte så bortkommen så jag rodnade gång på gång, och den idioten smålog uppmuntrande mot mig och började fingra på sin halsduk och se ännu fånigare ut än naturen skapat honom. Vilket inte vill säga litet.
Till slut var då supén över och alla rusade i väg upp igen. Bara Emma och jag blevo kvar, och jag dök på nytt ned i diskbänken med staplar av tallrikar och fat att gno igenom. Innan vi började äta hade Emma lagt upp en portion varm mat på en tallrik, skurit ett par skivor bröd och hällt i ett glas mjölk, och allt detta ställde hon på yttersta hörnet av ett bord, precis som om hon slängt fram lite mat åt en hund. Det var negerns kvällsmat. Och när vi alla satt oss till bords i matsalen, kom han tassande in i köket och hämtade den, försvann ut i källarens mörker och kom tillbaka efter en stund med tomma tallriken och glaset, som han satte på samma plats där han tagit det. Det var alltid likadant vid varenda mål. Disken efter honom fick jag inte blanda med de andras – den skulle skötas alldeles för sig själv, liksom om den stackars karlen haft spetälska eller pest. Och så var han bara lite svartare i skinnet än vi andra.
Klockan halv åtta serverades herrskapets middag, som alltid bestod av fyra rätter. Hur Emma bar sig åt att laga dem alla är mer än jag vet – aldrig hade hon bråttom, aldrig flög hon omkring och rumsterade eller bråkade, utan så lugnt och stilla gick allt, som om hon bara skulle steka lite fläsk och potatis, och knappt det. Ibland fick jag gå från disken och hjälpa henne slå upp en äggvita eller röra en smet, men det var mera sällan. Soppa och fisk och stek och efterrätt – allt gick i samma lugna lunk, och så fort betjäntens röst hördes i talröret, som från penteriet gick ned i köket, så tog Emma faten, placerade dem i mathissen och gav signal, att allt var klart. Gudskelov – herrskapets disk behövde jag aldrig röra, det fick betjänter och husor sköta om i penteriet, och när jag var färdig med kvällsmatsdisken och hade gjort allt fint och i ordning i köket, så var jag fri för dagen. Då var klockan vanligen så där bortåt halvnio, och kvällen var min att göra vad jag ville med.
När första dagen var slut kände jag mig rätt så trött, mest i fötterna av det ständiga ståendet och springandet, och när Emma sade, att »nu går vi in i drawingroomet å vilar lite», så hade jag inte det minsta att invända, fast jag i mitt stilla sinne undrade vad hon menade med drawingroomet – förmaket. Men det fick jag snart se. Mitt emot matsalsdörren, på andra sidan köket fanns en liten avbalkning, där sopborstar och sådant hade sin plats. Gick man igenom den så var det en dörr på vänster hand, och genom den kom man in i förmaket, ett rum som uteslutande var Emmas och hennes hjälpredas egendom – ett rum med djupa, bekväma stolar, en lång soffa med massor av kuddar, ett stort runt bord fullt med tidningar och religiösa böcker och en bokhylla, fylld med arbeten i samma anda. Både böcker och tidningar voro svenska, ty Emma kunde, trots sina trettio år i Amerika, inte läsa ett ord engelska om hon också kunde tala det obehindrat. Där satt vi nu i allsköns ro och pratade – det susade i värmeledningen, och utanför plaskade regnet på asfaltgården, som låg i jämnhöjd med fönsterna. Det var riktigt trevligt på kvällskröken, och när Emma drog fram dagens svensk-amerikanska tidning och bad mig läsa följetongen högt för henne, så gjorde jag det villigt och glatt, i synnerhet som hon talade om, att det brukade alltid min företräderska göra och det var så »najst». Men först måste hon tala om för mig, vad romanen handlade om, så jag kunde ha nån glädje av den själv också. Som dagens nummer var det etthundratjugufemte och »forts. följ.» allt framgent, så tog det sin grundliga tid att sätta mig in i situationen. Där var så mycket människor att bli bekant med, brott så avskyvärda och kärlek så brinnande, att Emma ibland saknade ord och bara suckade och vinkade med huvet, och när hon äntligen hunnit till sista numret före det jag höll i handen, var jag så sömnig, att jag visst durat av litet, för jag minns ingenting av en hel hög med laster och brott, förrän jag hörde henne med nöjd stämma förklara:
»Ja! Å så killade han sin bror medels gift, som ingen kunde hitta rätt på fast di grävde opp en å undersökte liket, för de var från Indien, å nu höllt han just på å fria te broderns fru, lady Evelyn, som han velat ha hela tiden, å nu ska vi se hur de går. De är en tuff kar då!»