Till Emmas odelade förtjusning avvisade lady Evelyn med avsky och förakt svågerns anbud och flydde med sin späde son och arvinge till titeln utom räckhåll – åtminstone temporärt – för bovens avgrundslika stämplingar. Hennes monologer under denna flykt voro så fruktansvärt långrandiga, att jag hoppade över hela stycken, utan att Emma märkte ett smul. Dock anmärkte hon, när jag kom till ett abrupt slut mitt i ett ord, som skulle fortsättas i nästa nummer, att denna gången var då följetongen ovanligt kort, men jag måste väl medge att den var spännande i alla fall. Det gjorde jag utan betänkande, och när jag sen läst för henne alla sensationella nyheter från Sverige, som fyllde en tättryckt sida, så var hon nöjd och belåten och gäspande, och fann, att det var läggdags. Så släckte vi överallt och gick var och en till sitt. Men först måste jag ta en titt på Emmas rum, som verkligen var elegant, och där hundratals fotografier drogos fram till beskådande. Väggarna voro mest prydda av bilder av Emma själv, både förstoringar och andra, och när jag efter ett andaktsfullt beskådande av ett ungdomsporträtt, utan att rodna sade:

»Emma var allt en stilig flicka på den tiden!» – då lät hon höra ett barnsligt fnitter och gav mig med tummen en knuff i sidan, så det kändes som ett revben strök med på kuppen och lät mig förstå, att det var minsann mer än en som hade tyckt det, och om hon bara hade velat så ... Hon nickade menande och jag nickade igen, och därmed var grunden till vår vänskap lagd, och vi skildes åt för natten.

Dagen därpå blev en lång en, och göromålen voro precis desamma: potatisskalning, dukning, diskning, golvtvättning, damning av kök, matsal och förmak. Samtalen vid bordet bjödo på åtskilligt av intresse, eftersom två av herrskapets gifta söner med familjer voro på tapeten. Det var snygga saker man fick höra ska jag säga, och det var förbluffande, så väl de hade reda på den minsta detalj i de olika hushållen. Familjens umgängesvänner dryftades också tämligen obarmhärtigt, och Eagle var hjälten vid kvällsmaten, när han härmade en gammal änkenåd, som varit på lunch, och som hade ätit så förskräckligt och gnällt så om sin dåliga aptit på samma gång, att både han och butlern hållit på att bli hysteriska. Han var verkligen rolig, Eagle, och jag kunde inte låta bli att skratta, fastän jag egentligen inte borde förstått nog engelska för att uppskatta skämtet. Jag var ju nykommen till landet – bara tre månader gammal – och väntades endast förstå det allra enklaste tilltal. Jag rodnade inte längre, när Eagle tittade på mig, utan tittade lugnt igen, och han smålog mer och mer förföriskt. Flera gånger under dagens lopp hade han vågat sig ned i köket och svansat omkring till Emmas obeskrivliga, men ordlösa raseri, och nu efter kvällsmaten tänkte han väl, att han skulle knäcka mig fullständigt, ty han kom ned av någon anledning, med det genomskinliga uppsåtet att visa sig i all sin glans – frack och vita handskar. För att inte göra honom ledsen släppte jag allt jag hade i händerna och bara stirrade, full av gränslös beundran på elegansen, och hans min sade lika tydligt som ord:

»Ja min lilla vän – så här är en gentleman klädd. Du har väl aldrig sett en frack förr.»

Det blev i alla fall för mycket för Emma. Utan ett ord slog hon upp dörren på vid gavel, och när han trots denna dramatiska gest inte försvann sade hon:

»Er plats är där uppe mr Eagle å i mitt kök snokar ingen omkring som inte har här å göra. Nu skickar jag opp soppan, så ni vet det.»

Varpå mr Eagle dröp av med en medlidsam ryckning på axeln åt den stackars förblindade Emma, som inte förstod att uppskatta en gentleman. När dörren gått igen om honom ställde Emma sig framför mig med händerna i sidorna och hotfull blick:

»Bry dej inte om de där fjåset», sa hon. »Å tro aldri att han vill dej någe! Så här har han sprungit å viktat sej för varenda ny flicka här har varit de tre sista åren, om dom ä aldrig så fula å gamla. Han tycker väl de ä roligt.»

Där fick jag! Inte värt att ta sig några tankar inte. Gamla hederliga Emma – jag kan se henne när jag vill, med sitt vördnadsbjudande helskägg och sina små vänliga blå ögon, som alltid sågo så rätt och rakt på en. Och jag kan höra hennes mullrande basröst, som injagade skräck och ve hos alla obehöriga, men lugn trygghet hos dem, som lydde under henne. Den kvällen var jag färdig redan klockan åtta, och som jag visste att mina vänner voro otåliga att få höra hur jag trivdes, så bad jag Emma om portnyckeln och sade, att jag skulle gå ut ett slag. Men se det var slut det – jag fick visst inte gå ut! Trodde jag, att hon släppte ut mig ensam på kvällen i Chicago, som jag nyss hade kommit till, och där jag inte hittade till närmaste gata en gång? Och där hela staden var full av tjyvar och mördare, som gjorde allt vad ont var. När jag inte kunde så mycket engelska en gång, så jag kunde fråga mig fram, om jag gick vilse eller begripa vad dom svarade mig, om jag också skulle kunna fråga. Neej då! Inte utom dörrn kom jag, det skulle Emma bli man för. Men om jag rappade mig riktigt i morgon, så skulle jag kunna få ledigt mellan tre och fem och försöka reda mig själv. För mitt på dan var det inte så farligt.

Och därvid blev det. Jag fick inte gå ut, utan måste sitta där hela långa kvällen med Emma i förmaket, och när jag tittat igenom alla tidningar där fanns, så läste jag till slut i min förtvivlan en jämmerpredikan i en av de religiösa böckerna, som tillhörde Emma, men som jag aldrig såg henne röra. Och när jag ovanpå den glatt min själ med en utläggning av yttersta dagen, där svavel och kval voro rikligt tilltagna, kände jag mig så luttrad och bedrövlig, att jag inte ens hade lust att förena mig med Emma i en Sankeys sång, som hon prompt ville lära mig, utan sade godnatt och linkade upp till mitt rum på ömma och svullna fötter. Och mitt sinne var så grumlat, att jag muttrade fula ord om Emma, som i sitt hjärtas godhet tagit hand om mig, som jag skulle önska, att någon tog hand om min egen dotter ifall jag hade någon.