När Emma lovat en sak, så stod hon tydligen för det och efter kaffet dagen därpå så fick jag ledigt i två timmar och många goda råd med på färden ut i stadens vimmel. Emma skrev själv upp adressen till Astor street med stora, sneda bokstäver på en bit papper som hon rivit från en tidning, och detta papper satte hon fast med en säkerhetsnål i kappfodret, så jag inte skulle kunna gå och tappa bort det, och mer än två dollars fick jag inte ha med mig i handväskan om någon skulle stjäla den för mig, och jag skulle titta mig noga om i gatukorsningarna, så jag inte gick och drumlade och blev överkörd, och jag skulle hålla mig till poliserna, om det var så jag inte hittade eller något gick galet.

»Å ble inte borta för längen så ja får en fright!» var det sista jag hörde, när jag äntligen slapp ut genom porten i den klara novembereftermiddagen, ut från kökets matos och diskbaljans flott. Det var lördag, och jag var bjuden på bal på kvällen, men det visste jag ju nu, att inte skulle Emma släppa i väg mig, så den fick jag allt säga återbud till. För en »kitchenmaid» kan ju inte gärna, utan att väcka misstankar, be sin chef om portnyckeln för att gå och dansa på »Blackstone Hotel», så det var nog säkrast, att jag skickade återbud med detsamma och talade om, att det inte var min »lediga kväll». Men jag önskade för mig själv, att Emma vore lite mindre despotisk och att följetongen och förmaket finge vila en kväll, att vi åtminstone tillsammans kunde smaka livets fröjder i form av en bio. När jag kom hem strax före klockan fem, var jag så uppiggad av ledigheten, att jag med friskt mod gick till attack på Emma, och sannerligen lurade jag henne inte att lova följa med på ett skådespel med Charlie Ray i huvudrollen, och klockan halv nio lodade vi av tillsammans. Det var ett känsligt drama, och både Emma och jag fällde tårar, när det var som mest bedrövligt, men efteråt bjöd Emma flott på en glace i ett drugstore och vi kommo inte hem förrän klockan var över elva – mycket nöjda med vår afton. Det enda som konfunderade Emma inte så litet var, att jag kunde läsa och förklara den engelska texten, och jag hade ett förfärligt schå att ge en tillfredsställande förklaring på detta fenomen.

Ja, så gick dagarna i ett ständigt tramp, och kvällarna förflöto fullständigt sensationsfritt i förmaket. När tidningen kom, fördjupade vi oss i Lady Evelyns omväxlande följetongsliv, som blev mer och mer invecklat och häpnadsväckande, och när min arbetstid var ute, och den ordinarie underköksan kom tillbaka, så var det nästan med sorg i hjärtat, som jag sade adjö till Emma Karlson och försvann ur hennes liv. De andra tjänarna var jag inte mer bekant med den första dagen än den sista – jag stod ju alldeles för långt under dem, för att de ens skulle märka min existens annat än som passopp åt dem under måltiderna. Men Emma hade varit snäll på sitt vis – alltid plockade hon undan någon god smakbit till mig från herrskapets bord, alltid fanns det en tår kaffe i pannan, om jag ville ha mig en liten uppfriskare, alltid hade hon tid att ge mig ett handtag då och då, när det var särskilt mycket att göra, och alltid lät hon mig känna, att hon var min vän, om hon också aldrig ett ögonblick glömde, att hon var chefen och jag hennes underordnade. Det var långa och arbetsamma dagar, och ibland kunde jag vara trött nog när kvällen kom, men det var roligt ändå på något vis, och det var intressant att få en inblick i den tjänande klassens liv och att se, hur utmärkt de ha det ordnat för sig därute, och hur högt det svenska folket är skattat som arbetskapacitet.

HEMÅT.

Det började lida mot december nu, och hemlängtan tog till att grassera väldeligen i min själ – jag längtade efter snö och skinka och korv och sylta och all annan julens härlighet, och mot denna åtrå kunde inte ens Amerika strida med hopp att avgå som segrare. Chicago var trist och grått och regnigt, och jag hade just inget mer där att göra. »Drottningholm» skulle gå från New York i lagom tid att hinna hem till jul, och så kunde jag inte stå emot längre, utan packade och gav mig av. Men inte som emigrant den här gången, fastän det ingalunda hade varit svårt att resa som tredjeklasspassagerare på den båten – så elegant och fint som de ha det. Nej – på hemvägen var det lyx och julmat och smältande musik och dans och fest varenda dag, och ingen sjögång att tala om. Det kändes litet konstigt att ånga österut igen, att vinka farväl åt den surmulna frihetsstatyn och göra en ful gubbe åt Ellis Island, att se amerikanska landet så småningom svepas in i regndimman och försvinna ur sikte, för hur det är så är ändå sex månader en lång tid, och man hinner fästa sig vid ett land eller lära sig avsky det på den tidrymden. Jag hade lärt mig tycka om Amerika, jag hade funnit så mycket av vänlighet och godhet där, och jag hade upplevat mångt, om också inte så mycket, därute.

Det är ett underligt land, Amerika, och ju mer man ser av det, dess underligare tycker man det är – så ungt och så barnsligt i många fall, så lillgammalt och förståndigt i andra. Om jag skulle försöka att likna det vid något så skulle jag säga, att det är som en stor, härlig vilddjursfäll – den är mjuk att ligga på och underbar att se, men fryser man och vill dra den omkring sig, så är den hård och ogarvad, utan smidighet, och det rasslar och knakar i den. Europa är som en annan fäll, garvad och mjuk, fastän lite skabbig här och där av för mycket nötning. Jag vet inte vilket som ska vara bäst, och förresten är väl liknelsen inte vidare lyckad, men det är den enda jag kan finna, som något så när täcker min uppfattning av Amerika jämfört med Europa.

Det är inte svårt att trivas därute för en tid och framför allt är det inte svårt att förtjäna nog pengar till sitt uppehälle och lite till, men bo där, leva där för hela livet, det skulle jag inte vilja. Då tror jag förr, att jag håller med en människa på båten hem, som sade:

»Amerika är bra för dem som inte resa dit och upptäcka, att de gjort den långa färden bara för att lära sig längta hem igen, bara för att lära sig vad längtan vill säga. Om jag bleve riktigt fattig, så skulle jag kanske ge mig över och träla och gno tills jag fick nog pengar att betala hemresan med. Så känner jag det!»

Ja, och så känner jag det. Man reser dit, ser och lär och hör, man skrattar åt lustigheterna och förvånas åt underligheterna, man blir intresserad och förtjust och nedslagen allt eftersom det faller sig, man beundrar väldigheten och skönheten och de oändliga utvecklingsmöjligheterna, men hela tiden bär man nästan omedvetet på en stor lycka inom sig: att man har pengar eller kan förtjäna tillräckligt till resan hem.

Man reser dit och lär sig längta.