Middagen äta vi pigor vanligen i sällskap med drängarna, som föra den mest förunderliga bordskonversation. Man kan utan ett spår till överdrift kalla den otvungen, och för den i kretsen ovane är det ibland svårt nog att behålla kontenansen. Men man vänjer sig — ack, vad det går lätt att vänja sig! Redan andra, tredje dagen deltog jag med frejdigt mod i det allmänna bordssamtalet, varligt vikande undan för anade stötestenar och svarande utan att blinka på de mest ingående och pejlande frågor. Ett mycket högtidligt ögonblick var titelbortläggningen — det hörde ingalunda till god ton att genast säga du till gossarna; det var många krumbukter och krokar innan den saken gjordes upp. Då t. ex. på följande sätt, första dagens kväll:
— D’ä te å va ute å tjäna för första gången?
— Ja.
— Va tror hon att hon kommer tycka om de då?
— Å, det blir nog bra.
— Javasch, hyggligare husbonnfolk finns inte, men här ä jävligt med göra.
— Tror nog de.
— Vi bli kamrater nu vi då.
— Ja, vi blir väl de.
— Jojomen.