— — — — — — — — — — — — —
Lång, litet generad paus. Så räcker han fram handen:
— D’ä la bäst vi tar varann i näven då och säjer du me’ samma.
Stum handtryckning och en högtidlig nick från var sida, efter vilken ceremoni det goda kamratskapet var fastslaget och orubbligt. För resten var det vackra pojkar allesammans drängarna — brunbrända, storvuxna med kraftiga nävar och säkra later och sega i arbetet på åker och äng. Inte alla tuggade snus, men alla drucko brännvin i otroliga kvantiteter, vanligen »halsades» litern direkt och ett halvt dricksglas eller mer sköljde genom strupen i en enda klunk. Motbokssystemet var en okänd plåga, vars eventuella annalkande dryftades med löje och förakt, och varje fredagskväll gick det »fyllåk» till sta’n efter brännvin. Lördagsmorgnarna börjades inte sällan med kaffekask till 5-kaffet, varefter det lilla glättiga ruset ömt vårdades och underhölls hela dagen för att på kvällen slå ut i praktfull blom. Det fanns en mycket medlemsrik och omtyckt godtemplarloge i socknen, »låsen» kallad, där nästan all traktens ungdom var inskriven, vilket dock på intet sätt hindrade alkoholets rikliga tärande. Jag kom att tala med en pojke om det där en gång, om hur besynnerligt jag tyckte det var att de höllo sina löften på det sättet, men han skrattade ut mig:
— Är du tokig flicka! Tror du d’ä någon nökt i låsen? Jo, någon finns de’ väl kanske, men min själ och anda om d’ä många. Jag kunde inte supa för ett par år se’n, men se’n jag kom in i låsen så feck jag lära mej. Och övertemplarn han ä värst åv allihop — den super en inte under bordet i första taget!
Kanske det var någon gammal övergiven templarloge, som ännu fanns kvar bara till namnet, kanske överdrev pojken betydligt, men nog betraktades »låsen» av alla medlemmarna mer som en institution uteslutande för nöje än av någon sorts ideell läggning. Lokalen var präktig med en stor och rymlig danssal, där alla vinterns glada kvällar gingo av stapeln. Förresten drack man oerhört överallt därnere på trakten och det utvecklades en storartad frikostighet så fort det gällde brännvin. Det kunde knappt gå en bekant karl förbi huset utan att han ropades in, alltid med samma hemlighetsfulla röst och formulär:
— Du, Kalsson! Får ja tala ve dej ett tag. Kom in bara — ja ska visa dej nå’t.
— Hm, klämtar Kalsson, tack, ja vet inte.
Och så kliver han in, brännvinsflaskan tas fram ur närmsta hörn, avtorkas och överräckes med ett vänligt grin. Inte så sällan hände det, att bonn erbjöd oss pigor en liten »knorr i kaffet» och han blev både förvånad och verkligt stött över mitt skratt och nekande första gången:
— Dum, d’ä va hon ä de. Ta sej en knurr hon ska hon få se vad hon blir gla och va de lättar livet. Förra piga vi hadde hon sa inte nej te en tår hon!