En piga bland pigor

by Ester Blenda Nordström

Men kaffekask är inte gott alls. Och det tyckte inte Anna heller, så bonn fick ha sitt brännvin i fred för oss.

Jag kom långt från middagen på det här, viset, men det är så lätt att halka in i minnen och händelser, när allt samlar sig och hänger tillsammans till ett i ens tankar. — Inget fjäsk när man äter, det är det lantliga alfabetets a och o. Inget fjäsk! Skala sakta potatisen, skrapa sakta skalhögen från tallriken ut på bordet, bit sakta i brödet, tugga stillfärdigt och utan brådska, stirra stelt och glasartat ut i rymden, spetsa med omsorg var bit på kniven! Under måltiderna turades Anna och jag om att ha den minste i knät — en ljuvligt söt och härlig liten tös, men kinkig för tänder och full av det mest brinnande intresse för maten i våra tallrikar. Hon placerade med omsorg och blixtsnabb plötslighet sina lindrigt rena små tassar mitt uppe i fläsk och mos och hade sin högsta fröjd i att med en oväntad kaströrelse handlöst slänga huvudet i samma fläsk och mos. Och så illtjöt hon rätt vad det var av osynlig anledning ungefär i en halvtimme utan tillstymmelse till avbrott. Det var ett märkvärdigt barn! Dessemellan log hon med hela sitt gropiga, smutsiga lilla ansikte och nöp en vänligt men hårdhänt i kinderna under upphävande av små hickande skratt.

De andra barnen voro en plåga i sin fullständigt vanvettiga bortskämdhet. De röto och befallde och härjade med sina undergivna och slaviska föräldrar, så det var svårt att höra, och oss pigor behandlade de som sina speciella betjänter. O, vad de skulle mått härligt av litet stryk och vilken vällust det skulle varit för oss att få ge dem en sittopp emellanåt! Att låta bli var nästan att frestas över förmåga.

Värst var det för mig, som en tid hade mycket med dem att göra därigenom att jag skadade min ena hand och på några dagar ej kunde delta i mjölkningen. Hilda ryckte då in i mitt ställe medan jag fick göra hennes sysslor inomhus, och det fanns ögonblick då jag nästan kände sympati för barnamördare. Dessa fyra barn! Egentligen snälla, lättledda och intelligenta, men så fullständigt fördärvade genom slapp uppfostran. Pojken var svårast — som »eneste hane i kurven» tyranniserade han syskonen på ett nästan upprörande sätt, slog, sparkade och rev dem och som de alla för den allra obetydligaste anledning bröto ut i de gällaste, skarpaste tjut var det dagen i ända inte en minuts lugn. Alltid skrek någon och alltid hördes Hildas medlande röst under de pauser som nödvändiggjordes för andhämtningen. Om mornarna skulle de alla serveras kaffe på sängen, med eller utan dopp allteftersom de i nåder behagade befalla. Och det bads inte hövligt och stilla om något, utan allteftersom de vaknade satte de i med höga skrin: kaffe! Aldrig några vidare utläggningar: kaffe! bara och om man då inte ögonblickligen rusade in med brickan så hojtade de i ett kör med sylvass röst, som efter ett par minuter övergick till gråtilska: kaffekaffekaffekaffe! Att jag inte blev tokig av ursinne! Och bricka skulle det vara gudbevars, bjöd man dem koppar och fat direkt blev det tjut av igen, om de inte rent av knuffade till handen på en så alltsammans vältes ut i sängen. — Ville de mellan målen ha något att äta — och det ville de naturligtvis alltid och fingo det också hur mycket som helst — så kommo de instormande och ställde sig framför en: Smörgås! — Mjölk! — Fläsk! — Honungsgås! Ibland hade en kängrem gått upp. Då stacks en lerig sko fram: knyt! Och man knöt medan vreden sjöd invärtes och bet samman tänderna för att inte brista i respekt mot de herrar man blivit satt att tjäna. Allting gick i samma stil så fort det gällde barnen, och aldrig såg jag att något av dem fick ens den allra minsta lilla luggning eller tillrättavisning. Men strax innan jag reste högg jag pojken i en mörk krok och unnade mig den verkligt storartade njutningen att ge honom ett grundligt och ordentligt kok stryk, som jag hoppas länge ska leva i hans minne.

Jag har visst ännu inte hunnit längre än till middagen trots goda föresatser att inte låta mig lockas från ämnet. Nu fortsätter jag då!

När middagen är slut lämnas flickungen åt sitt öde i en ranglig korgvagn, där hon omges av diverse husgeråd till leksaker, drängarna klampa upp på sin kammare för att sova en timme, medan Anna och jag störta till våra göromål: dukning till skogsarbetarna, utportionering av mat till barnen, sopning av pigkammaren, köket, stugan och förstugan, mat till hönsen, mäta upp mjölk åt statarn och eventuella köpare (middagsmjölken behölls vid gården för grädde, försäljning och smör), separering, grisutfodring, vattenbärning. Å, ja, vattenbärningen, det är ett kapitel för sig — ett tungt och svårt och otrevligt kapitel, som kunde göra en galen av förtvivlan. Pumpen fanns nere i ladugården, som låg ungefär tre minuters väg från boningshuset, en väg som bar uppför ett bra stycke och var gropig och stenig där den inte låg grusad med tung, lös sand i vilken foten sjönk djupt ned och skorna fylldes med den mest infernaliska småsten. Den vägen skulle vattnet bäras — i två ofantliga kopparhinkar med ett ok över nacken och tömmas i en stor vattentunna, som var dag måste slås bräddande full — det gick ungefär trettio hinkar i den, d. v. s. femton vandringar fram och åter med tung last i uppförsbacken. Det är ett minne som ännu kommer mig att rysa och ger en förnimmelse av plågande tryck över axlarna. Men det var bara att snurra på; det dög inte att ställa sig och pusta en stund — Hilda var alltid någonstädes i närheten där man minst väntade det, och fastän det aldrig skulle hända henne att säga något kände man ändå hennes tysta ogillande som en snärt över ryggen. Ett par gånger i veckan ställdes man att tvätta otroligt smutsiga och tilltygade barnkläder — blöjor ska hädanefter alltid stå för mig som det mest fasaväckande på jorden — och blev det någon aldrig så liten stund över stod ju alltid väven och väntade. Så skulle det bäras in ved, potatis ur en grop långt fjärran från huset, bakas var fjärde dag, göras rent i svinhuset och hos hönsen och tusen andra småbestyr som fyllde dag efter dag i en aldrig slutande brådska.

Man for omkring i ett ständigt jäkt, man måste helt enkelt alltid ha bråttom för att hinna med alla de sysslor som voro en ålagda, och Anna hade under årens lopp fått en springande, framåtlutad gång som hon inte ens kunde lägga av när någon gång frihetens timmar genomjublades. Hon sprang till logdanserna, sprang till sina möten, orden snubblade i den vanvettigaste brådska över hennes läppar och ständigt ångade hon som ett snälltåg mellan rummen med överkroppen böjd så långt framåt som möjligt liksom för att hinna litet fortare åtminstone med en del av sig själv. Hon hade ett det lustigaste ansikte: runt som en boll med alla drag som mindre bollar. De skinande röda kinderna voro var för sig en boll, elastiska, hårda, liksom fyllda med luft under den spända huden. Näsan var en liten, liten boll och pekade plötsligt uppåt två centimeter från spetsen efter att förut ha gått allvarlig och rak ut från pannan, läpparna rundade sig mot varann i en mycket vacker cirkelformig böjning och ögonen lågo som små blå emaljklot långt inne i den tunnel som bildades av kindernas och pannans utskjutningar. Håret bar hon i en knut på hjässan, om söndagarna ordentligt och stramt rundat kring en stenhård, jättelik valk. För övrigt var hon väl byggd, stark som en elefant och otroligt uthållig och samvetsgrann i sitt arbete.

Hennes intelligens var inte vad man kallar blixtrande. Hon hade löständer och fotsvett. Och mycket ohyra i huvudet. »Men sån’t får man inte fästa sig vid», som hon mycket riktigt förehöll mig, när jag en gång högljutt klagade över den myckenhet vägglöss vårt enkla viloläger innehöll.

— En vägglus d’ä väl ingenting, predikade hon, och en huvelus kan en väl råka te å ha. Men tvi hunnan, du, för lôpper. En kan allri ta dom och en vet allri var en har dom.

Har man bara väl hunnit över middagen går resten av dagen fort nog, uppfylld som den är i varje minut av alla de hundrade göromål ett lanthushåll kräver. Diskningen tar sin rundliga tid, sopningen av stugan, kammaren, köket och förstugan tar sin — tre gånger om dagen sopades det i dessa rum — och klockan halv fyra skall eftermiddagskaffet vara färdigt. Med dopp. Tjocka, härliga, kraftiga vetebrödsskivor. Så man lärde sig älska kaffe, vad man väl började förstå dess betydelse och den oomkullrunkeliga ställning av suveränitet över alla andra drycker det intar bland den kroppsarbetande befolkningen. Man gick omkring och längtade efter kaffetimmen, man rös till av välbehag då det välkända fräsande ljudet kom från köket, och man sken upp av glädje då kopparna började slamra. Man slog sig ned vid bordet med en känsla som bra mycket närmade sig andakt och var man aldrig så värkande trött, nog tog man itu med arbetet efteråt med bra mycket större håg. Och gott kaffe fick man! Inget knussel med bönorna, starkt och gott var det med tjock grädde, som östes med slev ur en stor bunke. Portionerna voro rikligt tilltagna också: full kopp som rann över tills även fatet var fyllt till brädden, och alltid påtår. — Kvällsmjölkningen tog sin början kl. halv sex och varade i två timmar. Efter den smakade kvällsmaten inte så dumt och man åt sitt margarin, sitt grova bröd, inlagd sill och fläsk med storartad aptit. Vid niotiden var man vanligen klar för dagen, såvida det ej skulle sättas deg, då det drog ut till halv tio. Då var man trött, dödstrött. Jag minns de första kvällarna! Då fötterna värkte och svedo med stora, klara vattenblåsor under sulorna efter det ovana gåendet hela långa dagen, då axlarna kändes som bölder efter vattenokets tryck och händerna brände som eld av diskvatten och små fina, långa sår, som bildades i lederna. Om mornarna stodo fingrarna krokiga och svullna och först efter flera timmars arbete hunno de bli mjuka och böjliga igen. Men såren svedo och stucko ständigt, i synnerhet när man rensade sill och den bittersalta laken trängde in.