Och så gör han en frivolt så flickorna gallskrika av häpnad och pojkarna bli tysta av avundsjuka. Och så går han sin väg ut genom dörren med spända vador och svaj i rocken och en väldig tobaksstråle skjutande ut ur luckan efter två bortslagna framtänder.

När spelmannen vilar, händer det allt emellanåt, att någon med sångröst begåvad pojke går fram och tar klaveret, drar några prövande drag, harklar sig högljutt och stämmer i med en visa som snart lockar alla kring honom i en tät svart ring. Oftast finns det någon refräng på låten, som alla kan, och villigare och kraftigare strupar till ackompanjemang kan ingen solist på jorden önska sig. Det är glada visor och sorgliga som dras, hemska och lustiga — det är mord och bröllop, svek och trohet om vartannat, och allt sjunges lika uttryckslöst och omsorgsfullt med varenda liten tillstymmelse till vers. Månen börjar sjunka bakom björkarna, silhuetterna stå allt skarpare och svartare mot den ljusa luften utanför, och när jag till slut sakta vandrar hemåt i den svala gryningsdagern hör jag ännu på långt avstånd från logen försångarens starka röst:

Nu slutar jag min enkla sång

och gömmer den till en annan gång . . .

SÖNDAGSTOALETTEN EN VÅRMORGON.

Det finns ingenting som skiljer den tidigare delen av söndagsmorgonen från en helt vanlig och vardaglig morgon — om inte möjligen att Anna doppar ansiktet i bleckhandfatet innan hon dricker kaffet. Och bara detta är för övrigt inte litet: det ger genast en anstrykning av högtidlighet åt dagen. Annars sker uppstigningen vid samma timme.

— Di förbaskade korna begriper ju inte att d’ä sönda, knorrar Anna, och rumsterar i spisen med sedvanlig kraft, men hon är ändå vid ett briljant morgonhumör och gnolar »Kostervalsen» så det ekar i köket. Kaffet är färdigt på utsatt tid, men endast två drängar komma surmulet instegande — de två som ha söndagsturen att sköta hästarna och köra mjölken; det byts så, att de ha varannan helgdag ledig alldeles. Det är inget skoj eller skämt i dag, inga glada frågor och skratt — brännvinet sitter ännu tungt och trögt i huvudet och den otillräckliga sömnen ge ansiktena en dåsig och olustig prägel i det skarpa morgonljuset. Kaffekasken tömmes under tystnad och vetebrödet, som söndagen till ära ligger uppskuret i tjocka skivor, slinker ned med blixtens fart.

— Nu gå vi till kritta, mumlar Anna, just som Hilda utsövd och leende kommer ut genom stugdörren med en rosig och glad liten tösunge på armen, och vi ge oss i väg i solskenet, som ligger mjölkvitt och svalt över den ljusgröna slätten. Just där den höjer sig till en rund liten kulle är kyrkan byggd och den lyser vit långt borta mellan kyrkogårdens höga lindar, som ännu knappt ha fått en aning av grönt över grenarna.

Och mjölkningen går som vanligt sin gilla gång — jag undrar om det finns någon i lantlivets mödor obevandrad, som verkligen kan förstå och ha ett begrepp om hur oerhört tröttsamt och arbetsamt mjölkning verkligen är. Hur varje muskel i armar och axlar användes till sin fulla styrka för att pressa mjölken ur juvret, hur det för en otränad slår upp blåsor och sår på händerna och hur hela armarna uppåt svullna och domna av ansträngningen. Det ser så enkelt och lätt ut, mjölken tycks komma så villigt och jämnt — men den, som en gång försökt det vet, att det är en konst som utövas och en konst, som det fordras månader för att lära riktigt. Kommer det en ovan vid stävan med grepp som ej äro just så mjuka och ändå kraftiga som de skola vara, så reagerar djuret ögonblickligen, det blir oroligt och bråkigt, sparkar och flyttar sig, vill ej »släppa ner» mjölken och kan rent av hålla inne den, så att man vid en mjölkning ej får mer än hälften av det kvantum, som annars är vanligt. En ovan mjölkerska kan till och med fördärva ett djur, ty oftast förstår hon ej att »mjölka ur» ordentligt, och det är det viktigaste och förnämsta av allt. Kommer ej varenda droppe ur juvret, stannar mjölken kvar i spenarna, surnar och ystar sig och kan åstadkomma farliga febrar och sjukdomar. Ja så noga är det med mjölkning! Det var bara en liten upplysning i förbigående, för dem som inte känna till saken.

Vår ladugård stod för övrigt under kontroll, alldenstund mjölken såldes till mejeri, och det var högtidliga dagar när kontrollören eller »kulörn» som han vanligen nämndes, kom åkande i sin trilla med kofferten bak. Anna klädde sig den dagen med omsorg, tog ren schalett på och lagade alltid, att det stora ladugårdsförklät var nytvättat. »Kulörn» stannade en dag, kom vanligen till middagstiden och övervakade sedan tre mjölkningar, under omsorgsfullt mätande, provande och undersökande. Bonn gick då omkring med stolt blick, spottade längre och kraftigare än vanligt, drack ännu mer kaffekask och lyste av belåtenhet över de lovord hans ladugård och djur fingo. Ty ladugården var verkligen utmärkt väl hållen, ren och fin som en balsal med cementerade golv och bås, vattenledning och avlopp och en besättning av väl kraftfodrade, blankryktade rödbrokiga kor, som mjölkade fett och mycket.