När Anna och jag vandra hemåt på söndagsmorgonen efter välförrättat värv har solen hunnit värma upp luften och med en suck av välbehag låta vi schaletterna glida ned i nacken.
— De blir fint vär i dag, profeterar Anna med kännarblick mot horisonten. Etter middagsdisken går vi å lägger oss ett tag nere ve brygghuset.
— Nej, ve åna, föreslår jag på traktens enkla språk, därvid menande en liten smal lerig bäck, som rinner fram ett stycke bort, och som hedras med namn och värdighet av å.
— Ja vars, de kvettar, bara vi få sôva. Har du suvi någe i natt?
— Ja då. Har suvi fint. Ä skogara hemma i dag?
— Tror’a’nte, di skulle ge sej åv te Bergby på vellesipe. Har du nån vellesipe?
— Nä, men syster min har haft en.
— Har hon, å hunnan! Piga som var här före dej, hon hadde en me frihjul. Å te nästa frivicka ska ja försöka te få köpa en. Kan du åka då?
— Ja vars.
— Å hunnan! Kan du — de va tjyven du. Kan du de? Ska vi köpa en ihop, kanse?